Torsdag 14/1 -10 (Lite bilder m.m.)
Hejsan, alla trogna läsare. Så var det dags för lite babbel här nerifrån igen. Livet går sin gilla gång här nere och uppdragen har inte lyst med sin frånvaro helt. LITE har vi minsann gjort och sysselsatt oss med. Vi har ju som uppgift att upprätthålla sjukvårdsberedskap vid olika operationer och uppdrag och så länge det stannar vid det är jag mer än nöjd för det betyder ju att ingen har skadats.
Det är hårt i mission ibland. Man måste ju få tiden att gå på något vis. Är ju inte så att det finns MYCKET att göra bak i en patria, liksom.
Vi var även ute på övning häromdagen. Exakt vad som övades tänker jag inte gå in på. Vi var inte särskilt långt från campen, men man behöver inte åka långt för att landskapet ska bli bedövande vackert.
MeS city sett från ovan.
Andlöst vackert. En bild gör inte landskapet rättvisa. Lägg märke till "vägarna" man kör på med en 22 ton tung vagn.
Sjukvårdsvagn på väg.
Dagarna här nere går sin gilla gång i övrigt. Man har sina rutiner. Nu börjar dock hemlängtan bli JÄVLIGT påtaglig. Dessvärre är det nästan 4 veckor till leaven. Längtar ihjäl mig. Man saknar många smådetaljer. Nära och kära så klart, men även möjligheten att få duscha hur länge man vill. Här nere är det max 2 minuter om dagen som gäller. Är jobbigt för nån som gillar att duscha länge som jag gör.
Det var allt för denna gången.
På återseende.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Det är hårt i mission ibland. Man måste ju få tiden att gå på något vis. Är ju inte så att det finns MYCKET att göra bak i en patria, liksom.
Vi var även ute på övning häromdagen. Exakt vad som övades tänker jag inte gå in på. Vi var inte särskilt långt från campen, men man behöver inte åka långt för att landskapet ska bli bedövande vackert.
MeS city sett från ovan.
Andlöst vackert. En bild gör inte landskapet rättvisa. Lägg märke till "vägarna" man kör på med en 22 ton tung vagn.
Sjukvårdsvagn på väg.
Dagarna här nere går sin gilla gång i övrigt. Man har sina rutiner. Nu börjar dock hemlängtan bli JÄVLIGT påtaglig. Dessvärre är det nästan 4 veckor till leaven. Längtar ihjäl mig. Man saknar många smådetaljer. Nära och kära så klart, men även möjligheten att få duscha hur länge man vill. Här nere är det max 2 minuter om dagen som gäller. Är jobbigt för nån som gillar att duscha länge som jag gör.
Det var allt för denna gången.
På återseende.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Måndag 28/12 -09 (Jul på CNL)
Hejsan, alla trogna läsare. Tänkte ta tillfället i akt, nu när jag har tid och har hittat en ledig dator, att berätta om hur julen har varit här nere i Affeland.
Till att börja med vill jag säga att saknaden efter nära och kära naturligtvis blir väldigt mycket större så här under helgerna. Klart man hade velat vara hemma och fira julen med nära och kära. Trots det så tycker jag att julen efter omständigheterna varit helt suverän. De traditioner som man har hemma har till stor del uppfyllts. Här visades t.o.m Kalle Anka kl 15. Precis som hemma.
Julbordet här nere var helt jävla enormt och jag åt tills jag trodde jag skulle spricka... bara för att sedan äta lite till.
Det är egentligen svårt att föreställa sig hur en jul i ett missionsområde ser ut och känns om man inte själv varit med om det. Det positiva var att vi här nere är som en enda stor familj. På det viset blev trivseln stor och mysfaktorn hög i alla fall.
Ett litet bevis på hur familjära vi kan vara. Detta är dagen före julafton på plutonens filmkväll.
Tomten kom självklart också på besök. Mycket uppskattat.
En liten bråkdel av julbordet. MMMMM GOTT!!!!!!
Det var allt för denna gången. På återseende.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Till att börja med vill jag säga att saknaden efter nära och kära naturligtvis blir väldigt mycket större så här under helgerna. Klart man hade velat vara hemma och fira julen med nära och kära. Trots det så tycker jag att julen efter omständigheterna varit helt suverän. De traditioner som man har hemma har till stor del uppfyllts. Här visades t.o.m Kalle Anka kl 15. Precis som hemma.
Julbordet här nere var helt jävla enormt och jag åt tills jag trodde jag skulle spricka... bara för att sedan äta lite till.
Det är egentligen svårt att föreställa sig hur en jul i ett missionsområde ser ut och känns om man inte själv varit med om det. Det positiva var att vi här nere är som en enda stor familj. På det viset blev trivseln stor och mysfaktorn hög i alla fall.
Ett litet bevis på hur familjära vi kan vara. Detta är dagen före julafton på plutonens filmkväll.
Tomten kom självklart också på besök. Mycket uppskattat.
En liten bråkdel av julbordet. MMMMM GOTT!!!!!!
Det var allt för denna gången. På återseende.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Torsdag 17/12 -09 (Fotpatrull)
Idag var jag ute på min första fotpatrull här i Afghanistan. Det var extremt intressant och trevligt att få möta och prata med lokalbefolkningen. De som var mest intresserade av oss var barnen. Barn i alla åldrar följde efter oss ganska långa sträckor. Vissa ville ha saker. Allt från bollar till vår utrustning. Det som är slående är att trots misären de flesta lever i så är alla barnen glada och skrattar och vill leka när man kommer gående. Ibland blir de dock väldigt närgågna. När de fick syn på en sax som jag har i stridsvästen så var jag omringad av 6-7 barn som alla ville ha saxen. Vissa försökte t.o.m ta den. Det var fullt sjå att hålla reda på alla barnhänder som försökte pilla på saker man hade på sig. Därför blev det inte så mycket närbilder som jag hade velat. Vem vet man man hade kunnat bli av med då. Ett litet smakprov dock:
Hur som helst... Det var väldigt trevligt och jag hoppas att jag får fler möjligheter till detta här nere. Kroppen kändes dock ngt sliten. Vägde mig häromdagen med all min utrustning. Väger då 120kg. Med andra ord går jag och bär på 35kg. Känns efter ett tag.
Hoppas att alla har det bra där hemma.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Hur som helst... Det var väldigt trevligt och jag hoppas att jag får fler möjligheter till detta här nere. Kroppen kändes dock ngt sliten. Vägde mig häromdagen med all min utrustning. Väger då 120kg. Med andra ord går jag och bär på 35kg. Känns efter ett tag.
Hoppas att alla har det bra där hemma.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
13/12 -09 (Lucia)
Idag på frukosten dök det upp trevligt besök. Lucia kom och sjöng för oss. Är några stycken som övat vid ett par tillfällen nu och det var trevligt att både höra och se dem. Är konstigt det där. Hemma har jag aldrig brytt mig om såna saker, men här blir allt "svenskt" plötsligt väldigt viktigt och mycket trevligt. Tänker t.o.m gå på luciagudstjänsten ikväll. Inte för att jag tror på det som sägs, men det kan nog bli mysigt och trivsamt ändå.
Annars går saker sin gilla gång här. Rutinerna börjar sitta och dagarna går på rutin. Larmen har lyst med sin frånvaro (än så länge). Vädret för tillfället är verkligen vackert med ca 10-12 plusgrader, strålande sol och vindstilla. Annars är just vädret en väldigt varierande och osäker faktor.
Ibland smyger sig hemlängtan på, men överlag så trivs jag än så länge ganska bra här. Det man saknar hemifrån är närhet och kramar från nära och kära.
Tänkte att jag får smyga in en liten bild på det fina luciatåget:
Ska försöka lägga in lite fler bilder vad det lider. Lite miljöbilder bl.a. Landskapet i det här landet är emellanåt vackert så det nästan gör ont i en. Ett exempel, även om det just här är lite lerigt:
Bilden är tagen i närheten av den amerikanska campen "Mike Spann"
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Annars går saker sin gilla gång här. Rutinerna börjar sitta och dagarna går på rutin. Larmen har lyst med sin frånvaro (än så länge). Vädret för tillfället är verkligen vackert med ca 10-12 plusgrader, strålande sol och vindstilla. Annars är just vädret en väldigt varierande och osäker faktor.
Ibland smyger sig hemlängtan på, men överlag så trivs jag än så länge ganska bra här. Det man saknar hemifrån är närhet och kramar från nära och kära.
Tänkte att jag får smyga in en liten bild på det fina luciatåget:
Ska försöka lägga in lite fler bilder vad det lider. Lite miljöbilder bl.a. Landskapet i det här landet är emellanåt vackert så det nästan gör ont i en. Ett exempel, även om det just här är lite lerigt:
Bilden är tagen i närheten av den amerikanska campen "Mike Spann"
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
8/11 -09 (Nu är det färdigt)
Hej alla trogna läsare! Det är kul att se er här igen. Ja, jag vet att det var längesedan och att många av er är ledsna över det, men nu är jag tillbaka. Jag har varit upptagen som fan. Vilket har gjort att jag har blivit energilös.
Vad har då hänt sedan sist? Ja, en hel del, faktiskt. Om nu någon har missat det så är jag numera ringmärkt igen. Jag förlovade mig med min kära muffins på vår gemensamma födelsedag. Förutom det så har jag tränat för att bli soldat. Ja, jag vet att det låter tramsigt, men uppenbarligen är det viktigt. Vi har tillbringat en vecka på ett ställe som heter Marma. Jag fick för mig att det låg i trakterna av Gävle, men kan ärligt säga att jag inte har en aning om vart jag var egentligen. Hur som helst där tillbringade vi lite mer än 12 timmar varje dag med att öva strid från fordon m.m. Allt med skarp ammo. Efter det så drog slutövningen igång. Då blev dagarna ännu längre (i snitt mellan 05-00) och det övades friskt på allt mellan himmel och jord som det kan tänkas att vi råkar ut för nere på plats.
Nu är det med andra ord färdigutbildat. Veckan som kommer går åt till att fixa med olika saker inför rotation. Sedan har jag lite ledigt innan det bär iväg. Då kan man ju fråga sig: Är jag redo? Nej, antagligen inte. Känns inte så i alla fall. Fast o andra sidan... Är man NÅGONSIN redo för allt? Knappast. Jag antar att jag är så redo jag kan bli. Sedan återstår det ju att se hur långt det räcker. Jag har även denna helgen tagit tag i lite tråkigheter. Jag har fyllt i Vita arkivet. För er som inte vet det så är det helt enkelt hur jag vill ha min begravning om saker och ting går åt pepparn där nere. Jag hoppas verkligen att det aldrig behöver öppnas. Jag har nämligen planerat att komma hem i ett stycke.
Det känns som om verkligheten nu börjar komma ikapp. Det känns helt overkligt att jag snart är nere på plats. Hur gick det här till egentligen? Helt galet. Men samtidigt väldigt spännande. Jag är fylld av förväntan.
Jag ska försöka få tid över i veckan att dra iväg några rader igen. Kan dock inte lova nåt. Håll ut, kära läsare. Fortsättning följer absolut.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Vad har då hänt sedan sist? Ja, en hel del, faktiskt. Om nu någon har missat det så är jag numera ringmärkt igen. Jag förlovade mig med min kära muffins på vår gemensamma födelsedag. Förutom det så har jag tränat för att bli soldat. Ja, jag vet att det låter tramsigt, men uppenbarligen är det viktigt. Vi har tillbringat en vecka på ett ställe som heter Marma. Jag fick för mig att det låg i trakterna av Gävle, men kan ärligt säga att jag inte har en aning om vart jag var egentligen. Hur som helst där tillbringade vi lite mer än 12 timmar varje dag med att öva strid från fordon m.m. Allt med skarp ammo. Efter det så drog slutövningen igång. Då blev dagarna ännu längre (i snitt mellan 05-00) och det övades friskt på allt mellan himmel och jord som det kan tänkas att vi råkar ut för nere på plats.
Nu är det med andra ord färdigutbildat. Veckan som kommer går åt till att fixa med olika saker inför rotation. Sedan har jag lite ledigt innan det bär iväg. Då kan man ju fråga sig: Är jag redo? Nej, antagligen inte. Känns inte så i alla fall. Fast o andra sidan... Är man NÅGONSIN redo för allt? Knappast. Jag antar att jag är så redo jag kan bli. Sedan återstår det ju att se hur långt det räcker. Jag har även denna helgen tagit tag i lite tråkigheter. Jag har fyllt i Vita arkivet. För er som inte vet det så är det helt enkelt hur jag vill ha min begravning om saker och ting går åt pepparn där nere. Jag hoppas verkligen att det aldrig behöver öppnas. Jag har nämligen planerat att komma hem i ett stycke.
Det känns som om verkligheten nu börjar komma ikapp. Det känns helt overkligt att jag snart är nere på plats. Hur gick det här till egentligen? Helt galet. Men samtidigt väldigt spännande. Jag är fylld av förväntan.
Jag ska försöka få tid över i veckan att dra iväg några rader igen. Kan dock inte lova nåt. Håll ut, kära läsare. Fortsättning följer absolut.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Lördag 10/10 -09 (En vecka med strid och strul)
Så var det dags igen, kära läsare. Jag har upptäckt (och säkert ni också) att jag är dålig på att blogga under veckorna. Är inte lätt att hitta tid till det alla gånger.
Hur har då min vecka varit? Tja, den var ju bättre än den förra, men det säger ju iofs inte så mycket. Veckan har ägnats åt stridsövningar av olika slag. Jag har egentligen inga problem med det. Det är ju sånt man behöver öva på. Veckan har tyvärr dessvärre också präglats av missnöje och vrede från många håll. Tänker inte gå in på detaljer, men kortfattat kan man väl säga att plutonen är minst sagt missnöjd med vissa beslut som våra kära chefer fattar. Ibland känns det som om besluten fattas på väldigt tveksamma grunder. Detta förvånar mig en del. Dubbla budskap, liksom. Ena dagen får man höra att vi (sjukvårdsfolk) är jätteviktiga eftersom vi besitter kompetens som försvaret saknar och att vi är "experter" på det. Nästa dag är det mer i stil med: "Snälla ni. Ni förstår väl att vi vet bäst vad som funkar för er när ni bedriver sjukvård". Något tillspetsat, men det är i stort sett så det låter och DET är frustrerande. Önskar de bara ville låta oss sköta vårt jobb. Gnällde jag för mycket nu? Ber om ursäkt i så fall...
Fredagen erbjöd en speciell sorts stämning som är extremt svår för mig att förklara. Det är nämligen så (om nu någon missat det) att två svenskar skadades i Afghanistan natten till fredagen. Det är första gången på länge som svenskar faktiskt skadas under ett överfall där nere. Hur som helst... Stämningen blev ganska tryckt under en kort stund. Präglades av allvar på nåt vis. Efter ett tag var vi dock våra vanliga, omogna jag igen och skämten haglade.
Jag fick en kommentar på min blogg för ett tag sedan om hur min familj tar att jag ska åka iväg. Min flickvän och mitt ex stöttar mig i det jag gör. Det känns jätteskönt och viktigt att veta att man har stöd hemifrån. Till min son har jag sagt att pappa ska ut och köra ambulans i ett annat land för att hjälpa folk som inte har egna ambulanser. Jag vet att det inte är riktigt sant, men hur ska man förklara för en 5-åring så de förstår? Inte lätt det där.
Appropå sonen. Idag var vi och spelade bowling för första gången. Det tyckte han var jättekul! Emmellanåt var han dessutom jävligt duktig. Det blir fler besök dit kan jag säga.
Under helgen väntar en del aktiviteter också. Ikväll ska jag och min lilla muffins kolla på när Sverige spöar skiten ur danskarna i fotboll. Ska bli spännande. Mitt tips är 1-0 till Sverige. Källström gör målet. På söndag fyller både jag och H år så då blir det att fira det lite. Sedan väntar lite annat smått och gott också. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har jag nog ordbajsat tillräckligt skulle jag tro.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing!
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns
Hur har då min vecka varit? Tja, den var ju bättre än den förra, men det säger ju iofs inte så mycket. Veckan har ägnats åt stridsövningar av olika slag. Jag har egentligen inga problem med det. Det är ju sånt man behöver öva på. Veckan har tyvärr dessvärre också präglats av missnöje och vrede från många håll. Tänker inte gå in på detaljer, men kortfattat kan man väl säga att plutonen är minst sagt missnöjd med vissa beslut som våra kära chefer fattar. Ibland känns det som om besluten fattas på väldigt tveksamma grunder. Detta förvånar mig en del. Dubbla budskap, liksom. Ena dagen får man höra att vi (sjukvårdsfolk) är jätteviktiga eftersom vi besitter kompetens som försvaret saknar och att vi är "experter" på det. Nästa dag är det mer i stil med: "Snälla ni. Ni förstår väl att vi vet bäst vad som funkar för er när ni bedriver sjukvård". Något tillspetsat, men det är i stort sett så det låter och DET är frustrerande. Önskar de bara ville låta oss sköta vårt jobb. Gnällde jag för mycket nu? Ber om ursäkt i så fall...
Fredagen erbjöd en speciell sorts stämning som är extremt svår för mig att förklara. Det är nämligen så (om nu någon missat det) att två svenskar skadades i Afghanistan natten till fredagen. Det är första gången på länge som svenskar faktiskt skadas under ett överfall där nere. Hur som helst... Stämningen blev ganska tryckt under en kort stund. Präglades av allvar på nåt vis. Efter ett tag var vi dock våra vanliga, omogna jag igen och skämten haglade.
Jag fick en kommentar på min blogg för ett tag sedan om hur min familj tar att jag ska åka iväg. Min flickvän och mitt ex stöttar mig i det jag gör. Det känns jätteskönt och viktigt att veta att man har stöd hemifrån. Till min son har jag sagt att pappa ska ut och köra ambulans i ett annat land för att hjälpa folk som inte har egna ambulanser. Jag vet att det inte är riktigt sant, men hur ska man förklara för en 5-åring så de förstår? Inte lätt det där.
Appropå sonen. Idag var vi och spelade bowling för första gången. Det tyckte han var jättekul! Emmellanåt var han dessutom jävligt duktig. Det blir fler besök dit kan jag säga.
Under helgen väntar en del aktiviteter också. Ikväll ska jag och min lilla muffins kolla på när Sverige spöar skiten ur danskarna i fotboll. Ska bli spännande. Mitt tips är 1-0 till Sverige. Källström gör målet. På söndag fyller både jag och H år så då blir det att fira det lite. Sedan väntar lite annat smått och gott också. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har jag nog ordbajsat tillräckligt skulle jag tro.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing!
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns
Fredag 2/10 -09 (Meningslös vecka)
Jag har ta mig fan ingen aning om vad jag ska skriva i bloggen den här veckan. Den här veckan har vi...... sedan har vi..... efter det så..... ja, ni fattar.
Ursprungligen så skulle vi varit lediga denna veckan, men så blev det alltså inte. Veckan blev improviserad och helt meningslös istället.
Nu sitter jag på luckan och väntar på att kl ska bli 10 så jag kan gå och vaccinera mig. Efter det är det bara att vänta på bussen som ska ta mig till Arlanda.... Sedan blir det flyg till ÄNGELHOLM!!! Fan! Flyget till Halmstad var fullt. Blir Ängelholm och sedan taxi till dörren. Låter billigt, va?
Nästa vecka hoppas jag på att det blir lite mer uppstyrt. Då är det strid och skytte som gäller hela veckan.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns
Ursprungligen så skulle vi varit lediga denna veckan, men så blev det alltså inte. Veckan blev improviserad och helt meningslös istället.
Nu sitter jag på luckan och väntar på att kl ska bli 10 så jag kan gå och vaccinera mig. Efter det är det bara att vänta på bussen som ska ta mig till Arlanda.... Sedan blir det flyg till ÄNGELHOLM!!! Fan! Flyget till Halmstad var fullt. Blir Ängelholm och sedan taxi till dörren. Låter billigt, va?
Nästa vecka hoppas jag på att det blir lite mer uppstyrt. Då är det strid och skytte som gäller hela veckan.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns
Fredag 25/9 -09 (Sjukvårdsutbildningen är över)
Så var det klart. Jag har nu fått den utbildning i sjukvård som försvaret anser att jag behöver. Den här veckan har vi bara haft övningar hela tiden. Har varit enormt givande och man inser ibland hur bortskämd man har blivit i armén. Civilt så har man kanske en övning i den här klassen varje halvår eller ännu mer sällan om det vill sig illa. Nu har vi haft över 10 st på en vecka. Inklusive en riktigt avancerad sim-man övning. Otroligt givande och otroligt kul.
Veckan har till största delen handlat om att arbtea med och ifrån ambulansen (Patrian). Vi har fått åka på fingerade larm som avhandlat allt från trafikolyckor till skottskador och masskadesituationer. Nåt man inte är van vid från det civila är att hotbilden varierar nåt enormt. Från lungt på plats till att det faktiskt skjuts mot dig. Känns bra att öva på det. Dessutom har vi haft besök av folk från både FS 15, 16 och 17 som berättar om sina upplevelser och erfarenheter från Afghanistan. Extremt intressant och man kan ju konstatera att det inte är helt riskfritt där nere. Man kan också konstatera att det finns en massa folk som behandlas så illa att man knappt kan beskriva det i ord. Det gör att man blir ganska motiverad att åka faktiskt.
Nu är som sagt sjukvårdsbiten över för den här missionsutbildningen. Visst, det kommer fortfarande övas sjukvård, men inte på samma sätt. Nu är det sagt att vi ska bli soldater helt enkelt. Vi ska lära oss strid. MYCKET vapenövningar väntar. Är kluven till det, men det ska bli ganska kul och spännande.
Veckorna i Göteborg avslutades på bästa tänkbara sätt. Vi hade mässkväll igår. Jag får väl erkänna att jag blev lite rund under fötterna. Därför jag är trött som ett as idag. Hur som helst... det vankades skaldjursbuffé och god dricka. Var mycket gott och mycket roligt. Hade fan ont i magen av allt skrattande under kvällen. Var härligt.
På en del av kommentarerna på min blogg kan jag utläsa att min kära namne på jobbet är bekymrad över min skäggväxt. Du kan vara lugn, Lappen. Har inte börjat odla ännu, men NÅN slags skäggväxt kommer jag nog skaka fram innan det bär av till sanden.
Nu väntar en helg i vilans tecken. Är sliten. Nu är man färdig med Göteborg. Nästa vecka är man "hemma" på Livgardet igen.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Veckan har till största delen handlat om att arbtea med och ifrån ambulansen (Patrian). Vi har fått åka på fingerade larm som avhandlat allt från trafikolyckor till skottskador och masskadesituationer. Nåt man inte är van vid från det civila är att hotbilden varierar nåt enormt. Från lungt på plats till att det faktiskt skjuts mot dig. Känns bra att öva på det. Dessutom har vi haft besök av folk från både FS 15, 16 och 17 som berättar om sina upplevelser och erfarenheter från Afghanistan. Extremt intressant och man kan ju konstatera att det inte är helt riskfritt där nere. Man kan också konstatera att det finns en massa folk som behandlas så illa att man knappt kan beskriva det i ord. Det gör att man blir ganska motiverad att åka faktiskt.
Nu är som sagt sjukvårdsbiten över för den här missionsutbildningen. Visst, det kommer fortfarande övas sjukvård, men inte på samma sätt. Nu är det sagt att vi ska bli soldater helt enkelt. Vi ska lära oss strid. MYCKET vapenövningar väntar. Är kluven till det, men det ska bli ganska kul och spännande.
Veckorna i Göteborg avslutades på bästa tänkbara sätt. Vi hade mässkväll igår. Jag får väl erkänna att jag blev lite rund under fötterna. Därför jag är trött som ett as idag. Hur som helst... det vankades skaldjursbuffé och god dricka. Var mycket gott och mycket roligt. Hade fan ont i magen av allt skrattande under kvällen. Var härligt.
På en del av kommentarerna på min blogg kan jag utläsa att min kära namne på jobbet är bekymrad över min skäggväxt. Du kan vara lugn, Lappen. Har inte börjat odla ännu, men NÅN slags skäggväxt kommer jag nog skaka fram innan det bär av till sanden.
Nu väntar en helg i vilans tecken. Är sliten. Nu är man färdig med Göteborg. Nästa vecka är man "hemma" på Livgardet igen.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
2/9 -09 (Allvaret har börjat)
Nu är jag snart igenom min andra utbildningsvecka och nu känns det som om allvaret har börjat. Det är kul att äntligen har fått träffa vagnchefer och förare. Nu är vi kompletta. Det känns jättebra och det verkar vara mycket bra folk. Är säker på att detta kommer att bli bra som fan och att vi kommer att ha roligt tillsammans.
Den här veckan har vi börjat öva för det vi ska hålla på med. Gröntjänsten är över. Vi har börjat öva sammanstöt, strid och förflyttningar. Det är kul, men min stackars kropp har börjat ge sig tillkänna. Jag antar att jag får acceptera att jag inte är 20 år längre. Gör ont lite överallt, men mest i mitt högra knä. Är synd om mig.
Idag har vi fått åka vagn för första gången. Var roligt och inte särskilt likt en civil ambulans. Är inte bara att öppna dörren och kliva ut. Lite krångligare. Särskilt eftersom vi övar på vissa saker under tiden.
Det som är jobbigt är att nu börjar det märkas vad de förbereder en för. Allvaret i situationerna och övningarna börjar ge sig tillkänna och det gör att tankarna går till nära och kära där hemma. Det är såklart värst för dem eftersom de inte vet vad det är jag håller på med i detalj. Det är också svårt att förklara. Jag är dock fast besluten att genomföra detta fortfarande.
Nu väntar mer rent medicinsk träning och lite "Care under fire". Ska bli skitskoj. Det är då vi ska trimmas ihop och även testas vad jag förstår. De ska pressa och stressa oss för att se hur gruppen klarar av det. Spännande värre.
Vill skicka en tanke till er där hemma. Ert stöd är viktigt.
"The only way for evil to triumph is for good men to do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Den här veckan har vi börjat öva för det vi ska hålla på med. Gröntjänsten är över. Vi har börjat öva sammanstöt, strid och förflyttningar. Det är kul, men min stackars kropp har börjat ge sig tillkänna. Jag antar att jag får acceptera att jag inte är 20 år längre. Gör ont lite överallt, men mest i mitt högra knä. Är synd om mig.
Idag har vi fått åka vagn för första gången. Var roligt och inte särskilt likt en civil ambulans. Är inte bara att öppna dörren och kliva ut. Lite krångligare. Särskilt eftersom vi övar på vissa saker under tiden.
Det som är jobbigt är att nu börjar det märkas vad de förbereder en för. Allvaret i situationerna och övningarna börjar ge sig tillkänna och det gör att tankarna går till nära och kära där hemma. Det är såklart värst för dem eftersom de inte vet vad det är jag håller på med i detalj. Det är också svårt att förklara. Jag är dock fast besluten att genomföra detta fortfarande.
Nu väntar mer rent medicinsk träning och lite "Care under fire". Ska bli skitskoj. Det är då vi ska trimmas ihop och även testas vad jag förstår. De ska pressa och stressa oss för att se hur gruppen klarar av det. Spännande värre.
Vill skicka en tanke till er där hemma. Ert stöd är viktigt.
"The only way for evil to triumph is for good men to do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
22/8 -09 (Inryckningsveckan avklarad)
Så var det gjort. Inryckningsveckan är avklarad och det har gått över all förväntan faktiskt. Jag anlände på söndagkvällen tillsammans med B.S och det var otroligt trevligt att ha en reskamrat. På måndagen var det lite upprop innan det bar av till förrådet. Nu är kameran kvar i Stockholm, annars hade ni fått se hur in i HELVETES mycket prylar vi fick ut. Jag hade turen att det jag fick ut passade ganska bra. Den första tiden ägnades åt att kolla så att allt stämde innan man fick KNÖ in alla prylar i det minimalt trånga skåp man får tilldelat. Utöver detta så ägnades tiden till att skjuta in AK5:an. Det gick över förväntan. Takterna verkar sitta i sedan i våras.
Det är i stort sett vad som hänt i veckan. Det drar inte igång på "riktigt" förrän nästa gång jag kommer upp till Livgardet. Det viktigaste var att jag har fått träffa min kollega (och alla andra ambulansare). Hon verkar vara en mycket trevlig tjej och jag tror att det kommer att funka skitbra. När vi kommer upp nästa gång ska vi delas in i de grupper som vi ska jobba med framöver. Då får vi även träffa vagnchefer och förare. Ska bli trevligt. Sedan är det bara att börja trimma ihop teamet så vi kan sköta vårt jobb där nere.
Jag inser att jag inte har så mycket att säga just för tillfället, men det kommer. Kommer även lite bilder hade jag tänkt.
Såg ett debattprogram på tv härom kvällen. Hur vissa människor resonerar angående vår militära närvaro i Afghanistan skrämmer mig verkligen. De finns de som tycker att vi bara ska dra därifrån och lämna folket. De tycker att bara bidrag räcker för att hjälpa landet. Bidrag och civil hjälp. HUR vet man vart bidragen hamnar? HUR många civila hjälparbetare tror ni man får ner dit om de inte har NÅGOT skydd? Kanske skulle denna debatten om vår närvaro tagits INNAN vi gick in i Afghanistan. Nu är det för sent. Vi kan inte överge folket där nere. Vi som är på väg dit och de som är där nere behöver stöd, inte debatt. Kom ihåg det.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Det är i stort sett vad som hänt i veckan. Det drar inte igång på "riktigt" förrän nästa gång jag kommer upp till Livgardet. Det viktigaste var att jag har fått träffa min kollega (och alla andra ambulansare). Hon verkar vara en mycket trevlig tjej och jag tror att det kommer att funka skitbra. När vi kommer upp nästa gång ska vi delas in i de grupper som vi ska jobba med framöver. Då får vi även träffa vagnchefer och förare. Ska bli trevligt. Sedan är det bara att börja trimma ihop teamet så vi kan sköta vårt jobb där nere.
Jag inser att jag inte har så mycket att säga just för tillfället, men det kommer. Kommer även lite bilder hade jag tänkt.
Såg ett debattprogram på tv härom kvällen. Hur vissa människor resonerar angående vår militära närvaro i Afghanistan skrämmer mig verkligen. De finns de som tycker att vi bara ska dra därifrån och lämna folket. De tycker att bara bidrag räcker för att hjälpa landet. Bidrag och civil hjälp. HUR vet man vart bidragen hamnar? HUR många civila hjälparbetare tror ni man får ner dit om de inte har NÅGOT skydd? Kanske skulle denna debatten om vår närvaro tagits INNAN vi gick in i Afghanistan. Nu är det för sent. Vi kan inte överge folket där nere. Vi som är på väg dit och de som är där nere behöver stöd, inte debatt. Kom ihåg det.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
2/8 -09 (Rätt eller fel? Vilken är DIN åsikt?)
Det är farligt i Afghanistan. Attackerna på svenska styrkor har ökat nåt helt sanslöst i omfattning. Då börjar det från vissa håll i media och i politiken diskuteras om man ska dra hem sina styrkor från landet. Det är ju FARLIGT där har man kommit på. Ska vi vara där? Tja, den diskussionen kanske man skulle ha tagit INNAN vi åkte dit. Sveriges styrkor är där på FN-mandat. Bara för att vi rent militärt står under NATO-befäl så innebär det inte att det inte är sanktionerat av FN.
Vi bidrar med en jävla massa pengar i bistånd till landet i fråga och många menar att detta räcker. Det trista är bara att utan militär närvaro som hjälper till med ordningen i landet tror inte jag att pengarna kommer dit de ska. Tack vare den svenska militära närvaron har det bl.a öppnats flickskolor i landet. Något som varit helt förbjudet innan. Kvinnans rättigheter i det landet har varit och ÄR obefintliga. Då är det ganska konstigt att t.ex feminister vill skicka hem svenskarna. Fast kvinnans rätt gäller kanske bara i Sverige? Kanske är det inte viktigt att bry sig om övriga världen? Vad händer med kvinnor o barn (och alla andra i landet) om vi bara packar ihop o drar därifrån? Kommer minor och bomber som det svenska försvaret desarmerar i mängder försvinna av sig själva? Hur många barn kommer sprängas innan de är borta? Kommer Talibanerna komma till insikt o säga att "Nej, vi hade fel. Vi lovar att bättra oss"... Knappast, va? Sticker vi så lämnar vi en jävla massa människor åt sitt öde. Ett väldigt otrevligt och grymt öde antagligen.
Kanske skulle folk tänka sig för lite innan man tycker att det är dags att dra. Är svenskarna så fega att man vill dra sig ut så fort det tar emot? Det är fan den typen av civilkurage som gör att människor kan bli misshandlade och våldtagna på öppen gata framför hur mycket folk som helst utan att någon gör nåt. Det är FEGT!
Kort sagt: skärpning! Stötta de som vill göra en insats istället för att ifrågasätta varför de är så dumma att de vill hjälpa till.
Kom gärna med kommentarer och åsikter. Kan vara spännande att läsa. Kom ihåg: "The only way for evil to triumph, is for good men to do nothing"
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
1/7 -09 (GSU avslutad)
Efter en del veckor utan att tillfredsställa min enorma läsekrets är det nu dags att bli lite aktiv igen. Jag tänkte börja med att kort sammanfatta det första steget i min resa mot Afghanistan.
Jag tillbringade 4 veckor uppe på Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm tillsammans med 32 andra stackare. Jag är väldigt kluven när det gäller vad jag kan tillgodogöra mig med den där utbildningen. Enligt befälen var huvudsyftet att lära sig hantera AK5:an och det anser jag att jag klarar av nu. Givetvis är jag fortfarande en amatör, men jag kan i alla fall använda det utan att skjuta mig själv i foten. Jag skulle dessutom vilja säga att jag är positivt överraskad av min förmåga att träffa det jag siktar på. Så långt allt väl.
Det jag är tveksam till är att vi gjorde väldigt mycket "bara för att ha gjort det". DET kändes lite konstigt emellanåt. Marchera kanske är en sak som man bör kunna. Kanske t.o.m bo i tält ett tag, men varför t.ex tvingas att käka frystorkat käk inne på området ca 200 meter från en matsal? Var såna småsaker som orsakade en del irritation på vissa håll. Även hos mig.
Samanfattningsvis kan man väl säga att det var det jobbigaste jag gjort, men också något av det roligaste, trots allt. Jag har träffat på en massa trevliga kamrater och många av de kommer jag att återse på missionsutbildningen senare i höst och det ska bli fantastiskt roligt. Jag har lärt mig lite mer om mig själv. Bl.a hur man fungerar som ledare för en grupp och det är erfarenheter jag tar med mig med stor glädje.
Tack alla ni på GSU som gjorde de 4 veckorna till det de var. Tack också för trevliga kvällar på mässen.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
GSU 8/6 -09
Nu är det dags för några rader igen. Har idag kommit tillbaka till dennna gudsförgätna plats som kallas för Livgardet. Jag har nu 12 dagar kvar och det trista i kråksången är att jag inte får komma hem nästa helg. Då ska vi ut o sova i tält i skogen. Kul? Nja, sådär.
Idag har vi provat ut skyddsmask och eftersom jag är så allmänbildad så har jag ju redan gjort det en gång. Inte mycket nytt under solen idag med andra ord. Är det (bl.a) som gör att saker och ting känns tungt just nu. Känns som om väldigt mycket av det vi pysslar med nu är för att vi "ska ha gjort det". Känns som om motivationen börjar svikta något. Ser mer fram emot att den "riktiga" utbildningen ska sätta igång i höst. Då blir det mer knutet till vad jag faktiskt ska göra nere i Afghanistan. Åtminstone hoppas jag det.
I helgen har jag varit hemma och försökt hinna med att umgås med både sonen och Hanna. Har sett på lite värdelös landskampsfotboll på tv och har även hunnit med att hälsa på hos min favoritkusin, Roger. Fick låna hans skrivare för att skriva ut en skattesedel för att försvaret ska fatta att man måste dra mer än 10% i skatt. Nu är du omnämd i min blogg, kusin. Hoppas du är nöjd med det för tillfället, din gök. Hehehe!
I veckan blir det stridsövningar, skjuta och en massa annat som nog ska vara matnyttigt innan veckan avslutas med en helg i fält. Alla ber vädergudarna om fint väder UTAN regn. Hjälp till med bönerna är ni snälla.
Vill på detta sätt skicka en hälsning till alla där hemma. Saknar er allihop.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Idag har vi provat ut skyddsmask och eftersom jag är så allmänbildad så har jag ju redan gjort det en gång. Inte mycket nytt under solen idag med andra ord. Är det (bl.a) som gör att saker och ting känns tungt just nu. Känns som om väldigt mycket av det vi pysslar med nu är för att vi "ska ha gjort det". Känns som om motivationen börjar svikta något. Ser mer fram emot att den "riktiga" utbildningen ska sätta igång i höst. Då blir det mer knutet till vad jag faktiskt ska göra nere i Afghanistan. Åtminstone hoppas jag det.
I helgen har jag varit hemma och försökt hinna med att umgås med både sonen och Hanna. Har sett på lite värdelös landskampsfotboll på tv och har även hunnit med att hälsa på hos min favoritkusin, Roger. Fick låna hans skrivare för att skriva ut en skattesedel för att försvaret ska fatta att man måste dra mer än 10% i skatt. Nu är du omnämd i min blogg, kusin. Hoppas du är nöjd med det för tillfället, din gök. Hehehe!
I veckan blir det stridsövningar, skjuta och en massa annat som nog ska vara matnyttigt innan veckan avslutas med en helg i fält. Alla ber vädergudarna om fint väder UTAN regn. Hjälp till med bönerna är ni snälla.
Vill på detta sätt skicka en hälsning till alla där hemma. Saknar er allihop.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
GSU 2/6 -09
Hallå, alla glada läsare!
Jag antar att många har saknat min fantastiska blogg. Nu är det dock äntligen dags igen. Varför har jag då inte skrivit nåt tidigare? Tja, hade dygnet haft fler timmar och jag mer energi så hade det kanske blivit så. Nu har jag genomfört lite mer än en fjärdedel av min GSU här uppe i Stockholm. Har lärt mig ett och annat kan jag säga.
Första dagen här uppe ägnades åt att utrusta sig så att man ser ut som en riktig soldat plus ungefär 1 miljon andra saker som vägde sammanlagt 3 ton. När det var gjort så skulle allt inventeras och packas iordning enl försvarsmaktens instruktioner. Sedan var den dagen fan slut. Det tog en jävla tid. Dagen efter fick vi ut vårt vapen. AK5C för att vara exakt. Alltsedan den dagen har det drillats i att ladda och att göra patron ur m.m. Nu i veckan har vi dessutom börjat skjuta lite också. Något som är både roligt och jobbigt och frustrerande. Det är nämligen inte alltid så att skotten hamnar där man vill har jag märkt. Svårare än man kan tro det där.
Man kan väl sammanfattta det så här: Jag saknar hemmet ibland. Det känns onekligen lite konstigt att dela hela sitt liv med de nio personer man delar rum med. Konstigt nog vande man sig vid det också ganska snabbt. Är nästan läskigt hur man drillas in i att bädda sin säng rätt, packa sitt skåp rätt och säga rätt saker vid rätt tillfälle. Kändes konstigt i början, men nu känns det tråkigt nog hur naturligt som helst.
Hemlängtan finns ändå där o gnager i bakhuvudet nästan hela tiden. Särskilt idag. I ihållande, jävla regn har vi legat på skjutbanan HELA dagen för att avsluta med en marsch på drygt en och en halv timme hemmåt med full packning. Militärer är konstiga. Varför gå när det finns bussar? Har ju funkat både dit och hem tidigare. Skumt.
Nu pallar jag inte skriva mer. Är också en sak jag märkt nämligen. Man är ständigt trött här. Konstigt.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Jag antar att många har saknat min fantastiska blogg. Nu är det dock äntligen dags igen. Varför har jag då inte skrivit nåt tidigare? Tja, hade dygnet haft fler timmar och jag mer energi så hade det kanske blivit så. Nu har jag genomfört lite mer än en fjärdedel av min GSU här uppe i Stockholm. Har lärt mig ett och annat kan jag säga.
Första dagen här uppe ägnades åt att utrusta sig så att man ser ut som en riktig soldat plus ungefär 1 miljon andra saker som vägde sammanlagt 3 ton. När det var gjort så skulle allt inventeras och packas iordning enl försvarsmaktens instruktioner. Sedan var den dagen fan slut. Det tog en jävla tid. Dagen efter fick vi ut vårt vapen. AK5C för att vara exakt. Alltsedan den dagen har det drillats i att ladda och att göra patron ur m.m. Nu i veckan har vi dessutom börjat skjuta lite också. Något som är både roligt och jobbigt och frustrerande. Det är nämligen inte alltid så att skotten hamnar där man vill har jag märkt. Svårare än man kan tro det där.
Man kan väl sammanfattta det så här: Jag saknar hemmet ibland. Det känns onekligen lite konstigt att dela hela sitt liv med de nio personer man delar rum med. Konstigt nog vande man sig vid det också ganska snabbt. Är nästan läskigt hur man drillas in i att bädda sin säng rätt, packa sitt skåp rätt och säga rätt saker vid rätt tillfälle. Kändes konstigt i början, men nu känns det tråkigt nog hur naturligt som helst.
Hemlängtan finns ändå där o gnager i bakhuvudet nästan hela tiden. Särskilt idag. I ihållande, jävla regn har vi legat på skjutbanan HELA dagen för att avsluta med en marsch på drygt en och en halv timme hemmåt med full packning. Militärer är konstiga. Varför gå när det finns bussar? Har ju funkat både dit och hem tidigare. Skumt.
Nu pallar jag inte skriva mer. Är också en sak jag märkt nämligen. Man är ständigt trött här. Konstigt.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Torsdag 23/4 -09 (Besked)
Ska göra en liten kort anteckning här också.
Även om jag fått besked muntligt om att jag kommit med i utlandsstyrkan så trillade det häromdagen ner ett mail i min dator där det bekräftas att jag är antagen. Igår trillade även brevet om att jag hade klarat mönstringen ner i min brevlåda. Även om man har vetat om det så känns det ändå extremt skönt att nu VERKLIGEN veta att det inte är nåt misstag eller så. Nu vet jag t.o.m vilken vagn jag ska sitta i och vad min kollega heter.
Ser med spänning fram emot det här. Ska bli kul.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Även om jag fått besked muntligt om att jag kommit med i utlandsstyrkan så trillade det häromdagen ner ett mail i min dator där det bekräftas att jag är antagen. Igår trillade även brevet om att jag hade klarat mönstringen ner i min brevlåda. Även om man har vetat om det så känns det ändå extremt skönt att nu VERKLIGEN veta att det inte är nåt misstag eller så. Nu vet jag t.o.m vilken vagn jag ska sitta i och vad min kollega heter.
Ser med spänning fram emot det här. Ska bli kul.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Lördag 18/4-09 (Hoppsan)
Här kommer lite nyheter. Som alla mina trogna läsare vet så var jag och mönstrade för ett par dagar sedan. Det var tänkt att jag skulle få besked i nästa vecka via brev. Det är fortfarande sant, men jag har råkat få reda på resultatet ändå. Jag ska förklara:
För nån vecka sedan slängde jag in ytterligare en ansökan om en sjukskötersketjänst i Afghanistan. Tänkte liksom att jag söker allt där är så får man se om nån nappar, liksom. Hur som helst... Igår ringde det en kvinna från försvarets medicincentrum i Göteborg. Hon upplyste mig om att jag dessvärre inte kunde söka den tjänsten eftersom jag redan var antagen till ambulanstjänsten jag sökte. Kan ni fatta? Vilket sätt att få besked på! Helt otroligt! Enligt hennes dator e jag antagen alltså. Jag var tydligen planerad att ingå i ett "Sierra-Tango-team". En ambulans alltså. Jag får nog börja rikta in mig på att åka till Afghanistan...
Hon sa att allt var föränderligt. Om jag hade dåliga resultat på mönstringen (det hade jag inte) eller om jag misslyckades med GSU:n så kunde jag ju såklart inte åka. Ser fram emot brevet som ska komma nästa vecka med mer detaljer.
Jisses, så det kan bli. Kan knappt fatta det.
På återseende (nu vågar jag nog faktiskt säga så)
Var rädd om dig vem du än är och var du än finns.
För nån vecka sedan slängde jag in ytterligare en ansökan om en sjukskötersketjänst i Afghanistan. Tänkte liksom att jag söker allt där är så får man se om nån nappar, liksom. Hur som helst... Igår ringde det en kvinna från försvarets medicincentrum i Göteborg. Hon upplyste mig om att jag dessvärre inte kunde söka den tjänsten eftersom jag redan var antagen till ambulanstjänsten jag sökte. Kan ni fatta? Vilket sätt att få besked på! Helt otroligt! Enligt hennes dator e jag antagen alltså. Jag var tydligen planerad att ingå i ett "Sierra-Tango-team". En ambulans alltså. Jag får nog börja rikta in mig på att åka till Afghanistan...
Hon sa att allt var föränderligt. Om jag hade dåliga resultat på mönstringen (det hade jag inte) eller om jag misslyckades med GSU:n så kunde jag ju såklart inte åka. Ser fram emot brevet som ska komma nästa vecka med mer detaljer.
Jisses, så det kan bli. Kan knappt fatta det.
På återseende (nu vågar jag nog faktiskt säga så)
Var rädd om dig vem du än är och var du än finns.
Torsdag 16/4-09 (Mönstring)
Så är det gjort. Jag har för andra gången i mitt liv mönstrat. Jag var ganska rejält nervös när jag reste upp till Stockholm faktiskt. Det visade sig att jag var det helt i onödan. Jag träffade på väldigt trevliga personer uppe i Stockholm. Direkt när jag kom fram stötte jag ihop med en person (Valpen) som sa att hon kände igen mig från högskolan i Halmstad. Det visade sig att hon var ambulansare från Helsingborg.
Hur som helst så hjälptes vi åt att hitta rätt och sedan satt vi och njöt i solen i väntan på de andra (vi var tidiga). Jag träffade då bl.a på folk från OP i Varberg. Lite senare vid samlingen sprang vi på en liten sak från Ystad. Hon uppgav att hon jobbade på ambulansen i Simrishamn. Detta visade sig vara födseln av "de tre musketörerna": Valpen, Wiking och Skalle-Per. Är konstigt hur ambulansare bara dras till varandra och sedan håller ihop. Efter detta ögonblick blev det MYCKET skratt och babbel under kvällen.
På kvällen blev vi först bjudna på pizza. Sedan var det dags för en massa information om utlandsstyrkan och om den grundläggande utbildningen (GSU:n). Det sista vi gjorde var att skriva ner vår "levnadsbeskrivning". Vårt livs historia på två A4-sidor, typ. Hur tråkigt och meningslöst som helst kändes det som. Efter det blev det kortspel och babbel på logementet (dit även en fjärde ambulansare från Borås anslöt sig). Sedan blev det sömn.
Dag två inleddes med att avnjuta en väldigt improviserad frukost. Sedan drog testerna igång. Jag inledde med att besöka en sjuksköterska som tog EKG, kollade en massa värden (syn, hörsel, styrka m.m.). Sedan flöt dagen, med ett väntrum som bas, ut till olika stationer med bl.a psykolog, läkare och fystester. De tre musketörerna var idag lite mer splittrade eftersom alla var iväg på sitt håll. När vi väl träffades var det såklart babbel och trams precis som innan.
Sammanfattningsvs kan man väl säga så här: Jag är mycket nöjd med testerna jag utförde. Vissa resultat var faktiskt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Jag är också extremt glad för att ha träffat de människor jag träffat. Kändes som om vi blev väldigt goda vänner direkt nästan. Därför bjuder jag på en liten bild av dem (om inte annat för att Valpen antagligen skulle tycka det var pinsamt).
(Wiking och Valpen)
Jag hoppas verkligen att vi ses igen på GSU. Det vore fruktansvärt roligt. Besked skulle komma på posten någon gång i nästa vecka. Är verkligen skitjobbigt att vänta på besked, men nu är i alla fall väntan snart över. Enligt vad de sa så skulle vi ha besked senast under nästa vecka.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Hur som helst så hjälptes vi åt att hitta rätt och sedan satt vi och njöt i solen i väntan på de andra (vi var tidiga). Jag träffade då bl.a på folk från OP i Varberg. Lite senare vid samlingen sprang vi på en liten sak från Ystad. Hon uppgav att hon jobbade på ambulansen i Simrishamn. Detta visade sig vara födseln av "de tre musketörerna": Valpen, Wiking och Skalle-Per. Är konstigt hur ambulansare bara dras till varandra och sedan håller ihop. Efter detta ögonblick blev det MYCKET skratt och babbel under kvällen.
På kvällen blev vi först bjudna på pizza. Sedan var det dags för en massa information om utlandsstyrkan och om den grundläggande utbildningen (GSU:n). Det sista vi gjorde var att skriva ner vår "levnadsbeskrivning". Vårt livs historia på två A4-sidor, typ. Hur tråkigt och meningslöst som helst kändes det som. Efter det blev det kortspel och babbel på logementet (dit även en fjärde ambulansare från Borås anslöt sig). Sedan blev det sömn.
Dag två inleddes med att avnjuta en väldigt improviserad frukost. Sedan drog testerna igång. Jag inledde med att besöka en sjuksköterska som tog EKG, kollade en massa värden (syn, hörsel, styrka m.m.). Sedan flöt dagen, med ett väntrum som bas, ut till olika stationer med bl.a psykolog, läkare och fystester. De tre musketörerna var idag lite mer splittrade eftersom alla var iväg på sitt håll. När vi väl träffades var det såklart babbel och trams precis som innan.
Sammanfattningsvs kan man väl säga så här: Jag är mycket nöjd med testerna jag utförde. Vissa resultat var faktiskt bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Jag är också extremt glad för att ha träffat de människor jag träffat. Kändes som om vi blev väldigt goda vänner direkt nästan. Därför bjuder jag på en liten bild av dem (om inte annat för att Valpen antagligen skulle tycka det var pinsamt).
(Wiking och Valpen)
Jag hoppas verkligen att vi ses igen på GSU. Det vore fruktansvärt roligt. Besked skulle komma på posten någon gång i nästa vecka. Är verkligen skitjobbigt att vänta på besked, men nu är i alla fall väntan snart över. Enligt vad de sa så skulle vi ha besked senast under nästa vecka.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Måndag 13/4-09. Mönstring.
I den här kategorin ska jag skriva lite om hur det går med min ansökan till utlandstjänst. Vi börjar med en liten tillbakablick:
Man kan söka utlandstjänst trots att man är en sån där tönt som inte har gjort lumpen. Kommer man med då får man genomgå något som kallas för "GSU US" (de älskar konstiga förkortningar i försvaret tydligen). Det står i alla fall för Grundläggande SoldatUtbildning för UtlandandStjänst.
I oktober 2008 skickade jag in en ansökan. Jag sökte som ambulanssjuksköterska i både Afghanistan och Kosovo. Detta följdes av en lååång väntan.
I januari ringde det upp en tjej från "Försvarsmedicinskt centrum" i Göteborg. Hon lämnade lite information om tjänsten jag sökt och frågade vilken av placeringarna jag sökt i första hand (Afghanistan är förstavalet). Sedan informerade hon lite om tjänsten där (efter detta verkar Kosovo ha försvunnit). Hon bad om att få ett lite utförligare CV samt referenser. Detta fck hon samma dag via mail. Samma dag så ringde hon också upp en av mina referenser (David, denna fantastiska, snälla man). Detta följdes av ytterligare en lååång väntan.
I mitten på Februari ringer telefonen igen. Även denna gång är det en kvinna. Fast nu är det befälet över sjukvården i kommande Afghanistanstyrka som ringer. Hon genomför då en telefonintervju under ca 45 min där allt från längd/vikt till alkoholvanor och en hel massa annat avhandlas. Hon informerar också om tjänsten (en gång till) och ger mig möjligheter att ställa frågor till henne. Jag mitt pucko frågar då hur gammal hon är. Vad är det för fel på mig? Man frågar inte en kvinna om hennes ålder. Vad fan ger det för intryck? Önskar att jag slutade upp med att stänga av hjärnan när nåt viktigt ska göras. Dessutom glömde jag nämna en massa andra saker om vilken fantastisk och kompetent människa jag är. Sedan fick jag vänta.
I mars trillade det in en kallelse till mönstring i Stockholm. Något som man måste utsättas för för att kunna gå GSU:n. Sedan dess har jag tränat ca 5 dagar/veckan för att härda mig en liten gnutta innan det bär av dit. Jag har väntat också förresten.
Det är alltså där vi befinner oss nu. Jag ska mönstra mellan den 14-15 april. Imorgon bitti avgår tåget från Falkenberg till den stora staden. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att allt känns lungt och stabilt, men det gör det dessvärre inte. Är lite nervös och spänd (kanske inte SÅ konstigt) och jag känner mig inte riktigt i toppform. En smygande förkylning stör mig lite. Jag vet ju dessutom inte alls vart gränserna går och vad kraven är. Kanske blir detta en det enda inlägget i den här kategorin? Kanske har jag inte en chans? Vem vet. Det jag vet är detta: Jag kommer att kämpa som ett djur för att lyckas.
Förhoppningsvis blir detta det första inlägget i en lång rad om mina öden och äventyr inom försvaret. Eller så blir det det näst sista. Jag kommer ju givetvis skriva om hur det gick på mönstringen också.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Man kan söka utlandstjänst trots att man är en sån där tönt som inte har gjort lumpen. Kommer man med då får man genomgå något som kallas för "GSU US" (de älskar konstiga förkortningar i försvaret tydligen). Det står i alla fall för Grundläggande SoldatUtbildning för UtlandandStjänst.
I oktober 2008 skickade jag in en ansökan. Jag sökte som ambulanssjuksköterska i både Afghanistan och Kosovo. Detta följdes av en lååång väntan.
I januari ringde det upp en tjej från "Försvarsmedicinskt centrum" i Göteborg. Hon lämnade lite information om tjänsten jag sökt och frågade vilken av placeringarna jag sökt i första hand (Afghanistan är förstavalet). Sedan informerade hon lite om tjänsten där (efter detta verkar Kosovo ha försvunnit). Hon bad om att få ett lite utförligare CV samt referenser. Detta fck hon samma dag via mail. Samma dag så ringde hon också upp en av mina referenser (David, denna fantastiska, snälla man). Detta följdes av ytterligare en lååång väntan.
I mitten på Februari ringer telefonen igen. Även denna gång är det en kvinna. Fast nu är det befälet över sjukvården i kommande Afghanistanstyrka som ringer. Hon genomför då en telefonintervju under ca 45 min där allt från längd/vikt till alkoholvanor och en hel massa annat avhandlas. Hon informerar också om tjänsten (en gång till) och ger mig möjligheter att ställa frågor till henne. Jag mitt pucko frågar då hur gammal hon är. Vad är det för fel på mig? Man frågar inte en kvinna om hennes ålder. Vad fan ger det för intryck? Önskar att jag slutade upp med att stänga av hjärnan när nåt viktigt ska göras. Dessutom glömde jag nämna en massa andra saker om vilken fantastisk och kompetent människa jag är. Sedan fick jag vänta.
I mars trillade det in en kallelse till mönstring i Stockholm. Något som man måste utsättas för för att kunna gå GSU:n. Sedan dess har jag tränat ca 5 dagar/veckan för att härda mig en liten gnutta innan det bär av dit. Jag har väntat också förresten.
Det är alltså där vi befinner oss nu. Jag ska mönstra mellan den 14-15 april. Imorgon bitti avgår tåget från Falkenberg till den stora staden. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att allt känns lungt och stabilt, men det gör det dessvärre inte. Är lite nervös och spänd (kanske inte SÅ konstigt) och jag känner mig inte riktigt i toppform. En smygande förkylning stör mig lite. Jag vet ju dessutom inte alls vart gränserna går och vad kraven är. Kanske blir detta en det enda inlägget i den här kategorin? Kanske har jag inte en chans? Vem vet. Det jag vet är detta: Jag kommer att kämpa som ett djur för att lyckas.
Förhoppningsvis blir detta det första inlägget i en lång rad om mina öden och äventyr inom försvaret. Eller så blir det det näst sista. Jag kommer ju givetvis skriva om hur det gick på mönstringen också.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
