Snakeman

Hejsan, alla trogna läsare. Tänkte ta tillfället i akt, nu när jag har tid och har hittat en ledig dator, att berätta om hur julen har varit här nere i Affeland.

Till att börja med vill jag säga att saknaden efter nära och kära naturligtvis blir väldigt mycket större så här under helgerna. Klart man hade velat vara hemma och fira julen med nära och kära. Trots det så tycker jag att julen efter omständigheterna varit helt suverän. De traditioner som man har hemma har till stor del uppfyllts. Här visades t.o.m Kalle Anka kl 15. Precis som hemma.

Julbordet här nere var helt jävla enormt och jag åt tills jag trodde jag skulle spricka... bara för att sedan äta lite till.

Det är egentligen svårt att föreställa sig hur en jul i ett missionsområde ser ut och känns om man inte själv varit med om det. Det positiva var att vi här nere är som en enda stor familj. På det viset blev trivseln stor och mysfaktorn hög i alla fall.


Ett litet bevis på hur familjära vi kan vara. Detta är dagen före julafton på plutonens filmkväll.


Tomten kom självklart också på besök. Mycket uppskattat.


En liten bråkdel av julbordet. MMMMM GOTT!!!!!!

Det var allt för denna gången. På återseende.

"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"

Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.

Idag var jag ute på min första fotpatrull här i Afghanistan. Det var extremt intressant och trevligt att få möta och prata med lokalbefolkningen. De som var mest intresserade av oss var barnen. Barn i alla åldrar följde efter oss ganska långa sträckor. Vissa ville ha saker. Allt från bollar till vår utrustning. Det som är slående är att trots misären de flesta lever i så är alla barnen glada och skrattar och vill leka när man kommer gående. Ibland blir de dock väldigt närgågna. När de fick syn på en sax som jag har i stridsvästen så var jag omringad av 6-7 barn som alla ville ha saxen. Vissa försökte t.o.m ta den. Det var fullt sjå att hålla reda på alla barnhänder som försökte pilla på saker man hade på sig. Därför blev det inte så mycket närbilder som jag hade velat. Vem vet man man hade kunnat bli av med då. Ett litet smakprov dock:



Hur som helst... Det var väldigt trevligt och jag hoppas att jag får fler möjligheter till detta här nere. Kroppen kändes dock ngt sliten. Vägde mig häromdagen med all min utrustning. Väger då 120kg. Med andra ord går jag och bär på 35kg. Känns efter ett tag.

Hoppas att alla har det bra där hemma.

Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.

"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"

På återseende.

Idag på frukosten dök det upp trevligt besök. Lucia kom och sjöng för oss. Är några stycken som övat vid ett par tillfällen nu och det var trevligt att både höra och se dem. Är konstigt det där. Hemma har jag aldrig brytt mig om såna saker, men här blir allt "svenskt" plötsligt väldigt viktigt och mycket trevligt. Tänker t.o.m gå på luciagudstjänsten ikväll. Inte för att jag tror på det som sägs, men det kan nog bli mysigt och trivsamt ändå.

Annars går saker sin gilla gång här. Rutinerna börjar sitta och dagarna går på rutin. Larmen har lyst med sin frånvaro (än så länge). Vädret för tillfället är verkligen vackert med ca 10-12 plusgrader, strålande sol och vindstilla. Annars är just vädret en väldigt varierande och osäker faktor.

Ibland smyger sig hemlängtan på, men överlag så trivs jag än så länge ganska bra här. Det man saknar hemifrån är närhet och kramar från nära och kära.

Tänkte att jag får smyga in en liten bild på det fina luciatåget:



Ska försöka lägga in lite fler bilder vad det lider. Lite miljöbilder bl.a. Landskapet i det här landet är emellanåt vackert så det nästan gör ont i en. Ett exempel, även om det just här är lite lerigt:


Bilden är tagen i närheten av den amerikanska campen "Mike Spann"

Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.

"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"

På återseende.