Onsdag 25/11 -09 (Tid)
Har ni någon gång känt det som om ni är fast i en virvel där tiden snurrar iväg bortom alla kontroll? Det är ungefär så jag känner det nu. Det finns så MYCKET jag vill göra innan jag åker iväg, men jag vet ju att det inte hinns med eller är helt nödvändigt heller för den delen. Det känns som om det var igår jag skrev om hur nervöst det kändes att åka upp och mönstra inför antagningen. Är galet så knäpp man kan vara med lite perspektiv. Nervös för attt mönstra? Jisses! Många säger att utlandstjänst ger en människa andra perspektiv på tillvaron. Det är sant, kan jag säga. Jag har märkt det redan innan jag har åkt iväg. Att få mig nervös i framtiden kommer inte att bli helt enkelt kan jag säga. Känslorna kommer och går i vågor. Ibland känns det helt ok, men ibland (som nu) känns det jobbigt som fan. Det är inte så att jag är rädd för att åka. Tycker det ska bli spännande att komma ner. Det jag är rädd för är att säga hej då. Tänk om jag bryter ihop fullständigt när jag tar avsked av min son t.ex? Hur tacklar han det i så fall? Eller tänk om jag INTE gråter när jag säger hejdå till sonen eller H? Tror de då att jag inte är ledsen och inte bryr mig? Jag är inte den som gråter i första taget och NÄR jag gör det föredrar jag att göra det i ensamt majestät. Förväntar folk sig att jag ska gråta? Tankarna snurrar...
I Lördags hade jag och H fest för mina kompisar (och några av hennes). Antar att det var en slags hejdå-fest. Det var i alla fall extremt trevligt. Jag blev rörd av att man har vänner som faktiskt bryr sig om en. Fick t.o.m lite presenter. Presenter som man märkte att det hade lagts ner tid och tanke bakom. Fick bl.a ett armband av H.J som han hade gjort själv. Tydligen ett "lyckoarmband" som är vanligt i amerikanska armén bl.a. Vill tacka för det som fan. Gjorde mig verkligen glad. Det kommer att åka på på avresedagen. På det hela taget en mycket lyckad kväll. Tyvärr fanns det folk som fick gå hem med huvudvärk alldeles för tidigt. Ja, jag menar dig kusin R. Är synd att du inte mådde bra, men jag är ändå tacksam för att du stannade kvar så länge som du gjorde. TACK ALLA FÖR EN TREVLIG KVÄLL!
Nu har jag varit sentimental så det räcker. Är en bra terapi för mig det här. Tänkte avsluta med ett bevis på att det finns mycket korkade människor i vår värld:
Jag fick häromdagen ett telefonsamtal av en VÄLDIGT tjatig försäljare från 3. Jag tänker inte återge hela samtalet, men jag ska ta med det bästa. Hon hade varit väldigt tjatig och jobbig innan detta utspelar sig:
Säljaren: Är du intresserad?
Jag: NEJ, har jag sagt. Dessutom ska jag inte vara hemma så jag kan inte använda produkten.
Säljaren: Hur länge ska du vara borta?
Jag: *suck* ett halvår...
Säljaren: OJ, vilken lång semester! Men då behöver du ju spara pengar. Köp det här!
Jag: Jag är inte intresserad! Jag ska till Afghanistan, förstår du?
Säljaren: Jaha... Jag har hört att det är varmt o skönt där. Tror där är jättefint. Ett ovanligt resmål...
Jag: Ja, jo... Lite ovanligt kanske... *börjar tro att jag e med i dolda kameran*
Säljaren: Då kommer du ju vara brun o fin till sommaren, eller hur?
Jag: Ja, kanske det... Jag vet int..
Säljaren: Då får jag önska dig en trevlig resa och en riktigt trevlig semester! Tack för att jag fick störa.
Jag: Tacktack... *sitter kvar och stirrar i luren samtidigt som jag undrar exakt HUR blond o korkad den här bruden var*
Blev ett långt inlägg detta, mina vänner. Hoppas att ni inte somnat.
På återseende. (Kanske från Afghanistan nästa gång)
Ta hand om dig vem du än är o vart du än finns.
I Lördags hade jag och H fest för mina kompisar (och några av hennes). Antar att det var en slags hejdå-fest. Det var i alla fall extremt trevligt. Jag blev rörd av att man har vänner som faktiskt bryr sig om en. Fick t.o.m lite presenter. Presenter som man märkte att det hade lagts ner tid och tanke bakom. Fick bl.a ett armband av H.J som han hade gjort själv. Tydligen ett "lyckoarmband" som är vanligt i amerikanska armén bl.a. Vill tacka för det som fan. Gjorde mig verkligen glad. Det kommer att åka på på avresedagen. På det hela taget en mycket lyckad kväll. Tyvärr fanns det folk som fick gå hem med huvudvärk alldeles för tidigt. Ja, jag menar dig kusin R. Är synd att du inte mådde bra, men jag är ändå tacksam för att du stannade kvar så länge som du gjorde. TACK ALLA FÖR EN TREVLIG KVÄLL!
Nu har jag varit sentimental så det räcker. Är en bra terapi för mig det här. Tänkte avsluta med ett bevis på att det finns mycket korkade människor i vår värld:
Jag fick häromdagen ett telefonsamtal av en VÄLDIGT tjatig försäljare från 3. Jag tänker inte återge hela samtalet, men jag ska ta med det bästa. Hon hade varit väldigt tjatig och jobbig innan detta utspelar sig:
Säljaren: Är du intresserad?
Jag: NEJ, har jag sagt. Dessutom ska jag inte vara hemma så jag kan inte använda produkten.
Säljaren: Hur länge ska du vara borta?
Jag: *suck* ett halvår...
Säljaren: OJ, vilken lång semester! Men då behöver du ju spara pengar. Köp det här!
Jag: Jag är inte intresserad! Jag ska till Afghanistan, förstår du?
Säljaren: Jaha... Jag har hört att det är varmt o skönt där. Tror där är jättefint. Ett ovanligt resmål...
Jag: Ja, jo... Lite ovanligt kanske... *börjar tro att jag e med i dolda kameran*
Säljaren: Då kommer du ju vara brun o fin till sommaren, eller hur?
Jag: Ja, kanske det... Jag vet int..
Säljaren: Då får jag önska dig en trevlig resa och en riktigt trevlig semester! Tack för att jag fick störa.
Jag: Tacktack... *sitter kvar och stirrar i luren samtidigt som jag undrar exakt HUR blond o korkad den här bruden var*
Blev ett långt inlägg detta, mina vänner. Hoppas att ni inte somnat.
På återseende. (Kanske från Afghanistan nästa gång)
Ta hand om dig vem du än är o vart du än finns.
Onsdag 18/11 -09 (Jag blir så trött)
Jag börjar bli väldigt trött på medias vinkling av insatsen i Afghanistan. Det är fan helt sanslöst hur man kan vilja gräva skit hela tiden. ALLT som står och sägs i media om insatsen vinklas negativt. De människor som får komma till tals består till 90% av folk som är negativt inställda. Övriga får knappt komma till tals. Jag vet ett par personer som blivit intervjuade den senaste tiden som varit positiva till insatsen och då har reporterns besvikelse lyst som en strålkastare. Man kan bli trött för mindre. Inte nog med att de människor som faktiskt ska åka ner får en negativ stämpel. All skit som sägs oroar anhöriga som i sin tur ställer frågor som man måste ta sig tid och energi att svara på. Inte så kul när man bara vill vila upp sig inför nedrotation och kanske tänka på nåt annat.
Det senaste jag hörde var att det inte fanns någon akutvård för soldaterna i Afghanistan. Där sägs det att det saknas en kirurg och en narkosläkare. Är det den ENDA akutsjukvård som finns där nere? Knappast! Vad säger det om synen på oss andra? Där är många fler människor där nere vars enda uppgift är akutsjukvård. Jag tycker man kanske skulle vända blicken hemmåt istället. Här kör fullt utrustade akutambulanser omkring och utför taxiuppdrag för att spara pengar. På så vis påverkas beredskapen vid allvarliga sjukdomar och olyckor. Kanske är det nåt man kan kolla på istället? Man mår ju illa...
Nu är det färdiggnällt. Ber om ursäkt, men det behövde komma ut känner jag.
Vad händer då annars i dessa dagar? Tja, jag njuter av min ledighet och försöker ta till vara på varje sekund av den. Umgås med sonen och kärleken så mycket jag bara kan. Försöker även hinna med en del annat folk också. Imorgon ska jag t.ex ut med mina arbetskamrater och sänka en öl eller två. På lördag blir det fest med kompisarna. En chans att säga hej då. Ska bli trevligt.
Annars är tankarna generellt lite splittrade. Allvaret börjar smyga sig på och verkligheten börjar komma ikapp. Idag om 2 veckor har jag sovit min första natt nere i Afghanistan. Känns konstigt. Tankarna går också till de svenskar som blev svårt skadade och till deras anhöriga. Den händelsen har satt sina spår i alla som ska åka ner, tror jag. Ett bevis på att det inte är ofarligt där nere. Är nog inte så rädd för egen del. Man går mer och oroar sig för hur det skulle gå för sonen om jag blev illa skadad t.ex. Han har ju inte bett om att få bli indragen i detta.
Nu ska jag inte trötta ut er mer kära läsare. Vill bara uppmana er som läser detta att när ni träffar på nån som ska iväg (eller har varit iväg) på utlandstjänst så ge honom/henne en klapp på axeln och ett uppmuntande ord istället för ifrågasättande. Det är värt mycket, jag lovar.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Det senaste jag hörde var att det inte fanns någon akutvård för soldaterna i Afghanistan. Där sägs det att det saknas en kirurg och en narkosläkare. Är det den ENDA akutsjukvård som finns där nere? Knappast! Vad säger det om synen på oss andra? Där är många fler människor där nere vars enda uppgift är akutsjukvård. Jag tycker man kanske skulle vända blicken hemmåt istället. Här kör fullt utrustade akutambulanser omkring och utför taxiuppdrag för att spara pengar. På så vis påverkas beredskapen vid allvarliga sjukdomar och olyckor. Kanske är det nåt man kan kolla på istället? Man mår ju illa...
Nu är det färdiggnällt. Ber om ursäkt, men det behövde komma ut känner jag.
Vad händer då annars i dessa dagar? Tja, jag njuter av min ledighet och försöker ta till vara på varje sekund av den. Umgås med sonen och kärleken så mycket jag bara kan. Försöker även hinna med en del annat folk också. Imorgon ska jag t.ex ut med mina arbetskamrater och sänka en öl eller två. På lördag blir det fest med kompisarna. En chans att säga hej då. Ska bli trevligt.
Annars är tankarna generellt lite splittrade. Allvaret börjar smyga sig på och verkligheten börjar komma ikapp. Idag om 2 veckor har jag sovit min första natt nere i Afghanistan. Känns konstigt. Tankarna går också till de svenskar som blev svårt skadade och till deras anhöriga. Den händelsen har satt sina spår i alla som ska åka ner, tror jag. Ett bevis på att det inte är ofarligt där nere. Är nog inte så rädd för egen del. Man går mer och oroar sig för hur det skulle gå för sonen om jag blev illa skadad t.ex. Han har ju inte bett om att få bli indragen i detta.
Nu ska jag inte trötta ut er mer kära läsare. Vill bara uppmana er som läser detta att när ni träffar på nån som ska iväg (eller har varit iväg) på utlandstjänst så ge honom/henne en klapp på axeln och ett uppmuntande ord istället för ifrågasättande. Det är värt mycket, jag lovar.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
8/11 -09 (Nu är det färdigt)
Hej alla trogna läsare! Det är kul att se er här igen. Ja, jag vet att det var längesedan och att många av er är ledsna över det, men nu är jag tillbaka. Jag har varit upptagen som fan. Vilket har gjort att jag har blivit energilös.
Vad har då hänt sedan sist? Ja, en hel del, faktiskt. Om nu någon har missat det så är jag numera ringmärkt igen. Jag förlovade mig med min kära muffins på vår gemensamma födelsedag. Förutom det så har jag tränat för att bli soldat. Ja, jag vet att det låter tramsigt, men uppenbarligen är det viktigt. Vi har tillbringat en vecka på ett ställe som heter Marma. Jag fick för mig att det låg i trakterna av Gävle, men kan ärligt säga att jag inte har en aning om vart jag var egentligen. Hur som helst där tillbringade vi lite mer än 12 timmar varje dag med att öva strid från fordon m.m. Allt med skarp ammo. Efter det så drog slutövningen igång. Då blev dagarna ännu längre (i snitt mellan 05-00) och det övades friskt på allt mellan himmel och jord som det kan tänkas att vi råkar ut för nere på plats.
Nu är det med andra ord färdigutbildat. Veckan som kommer går åt till att fixa med olika saker inför rotation. Sedan har jag lite ledigt innan det bär iväg. Då kan man ju fråga sig: Är jag redo? Nej, antagligen inte. Känns inte så i alla fall. Fast o andra sidan... Är man NÅGONSIN redo för allt? Knappast. Jag antar att jag är så redo jag kan bli. Sedan återstår det ju att se hur långt det räcker. Jag har även denna helgen tagit tag i lite tråkigheter. Jag har fyllt i Vita arkivet. För er som inte vet det så är det helt enkelt hur jag vill ha min begravning om saker och ting går åt pepparn där nere. Jag hoppas verkligen att det aldrig behöver öppnas. Jag har nämligen planerat att komma hem i ett stycke.
Det känns som om verkligheten nu börjar komma ikapp. Det känns helt overkligt att jag snart är nere på plats. Hur gick det här till egentligen? Helt galet. Men samtidigt väldigt spännande. Jag är fylld av förväntan.
Jag ska försöka få tid över i veckan att dra iväg några rader igen. Kan dock inte lova nåt. Håll ut, kära läsare. Fortsättning följer absolut.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Vad har då hänt sedan sist? Ja, en hel del, faktiskt. Om nu någon har missat det så är jag numera ringmärkt igen. Jag förlovade mig med min kära muffins på vår gemensamma födelsedag. Förutom det så har jag tränat för att bli soldat. Ja, jag vet att det låter tramsigt, men uppenbarligen är det viktigt. Vi har tillbringat en vecka på ett ställe som heter Marma. Jag fick för mig att det låg i trakterna av Gävle, men kan ärligt säga att jag inte har en aning om vart jag var egentligen. Hur som helst där tillbringade vi lite mer än 12 timmar varje dag med att öva strid från fordon m.m. Allt med skarp ammo. Efter det så drog slutövningen igång. Då blev dagarna ännu längre (i snitt mellan 05-00) och det övades friskt på allt mellan himmel och jord som det kan tänkas att vi råkar ut för nere på plats.
Nu är det med andra ord färdigutbildat. Veckan som kommer går åt till att fixa med olika saker inför rotation. Sedan har jag lite ledigt innan det bär iväg. Då kan man ju fråga sig: Är jag redo? Nej, antagligen inte. Känns inte så i alla fall. Fast o andra sidan... Är man NÅGONSIN redo för allt? Knappast. Jag antar att jag är så redo jag kan bli. Sedan återstår det ju att se hur långt det räcker. Jag har även denna helgen tagit tag i lite tråkigheter. Jag har fyllt i Vita arkivet. För er som inte vet det så är det helt enkelt hur jag vill ha min begravning om saker och ting går åt pepparn där nere. Jag hoppas verkligen att det aldrig behöver öppnas. Jag har nämligen planerat att komma hem i ett stycke.
Det känns som om verkligheten nu börjar komma ikapp. Det känns helt overkligt att jag snart är nere på plats. Hur gick det här till egentligen? Helt galet. Men samtidigt väldigt spännande. Jag är fylld av förväntan.
Jag ska försöka få tid över i veckan att dra iväg några rader igen. Kan dock inte lova nåt. Håll ut, kära läsare. Fortsättning följer absolut.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
