Måndag 7/2 -11 (Ett år sedan...)
Kära läsare. Jag lovade er i mitt förra inlägg att jag skulle hålle en mer positiv ton i nästa. Tyvärr verkar det som om jag får bryta det löftet. Ni får hänga mig sedan om ni vill. Eller så får ni sluta läsa nu och vänta på nästa inlägg.
Den 7:e Februari år 2010 stupade två svenska soldater i Afghanistan. Jag var där då. Så här på årsdagen är det många tankar och funderingar som kommer tillbaka. Jag har hört kommentarer som: "Det får man räkna med" och "De valde själva att åka". Kanske är det så att båda dessa kommentarer är sanna. Spelar det någon roll? Gör det det hela mindre tragiskt och tråkigt?
"Det får man räkna med"? Ja, kanske är det så. Varje krig har sina offer. Varje insats sina offer. Jag tror dock inte att man någonsin kan förbereda sig på eller "räkna med" att ens anhörig ska råka illa ut. Smärtan som de anhöriga känner blir inte mindre. Jag vill inte ens föreställa mig att vara med om nåt liknande.
"De valde själva att åka"? Absolut. Jag vet att de valde det själva. Det är just DET som är grejen. Som alltför många missar. Det finns människor som åker iväg för att göra en insats och hjälpa människor de aldrig träffat. I ett land långt borta. Ett land där ondskan verkligen finns och där inte alla vill att det ska förekomma fred och frihet. Ett land där drogerna forsar ut över gränserna och leder till att massor av människor dras in i missbruk. Ett land där offentliga steningar av kvinnor och barn existerat. De VALDE själva att åka. Det är DET som gör de till hjältar.
Vill till sist uppmana alla att skänka en tanke till de svenska män och kvinnor som tjänstgör eller har tjänstgjort i internationella insatser. De är värda ALL respekt och beröm. Ge dem en klapp på axeln och visa ert stöd.
Till Kapten Johan Palmlöv och Löjtnant Gunnar Andersson: Ni gjorde den yttersta uppoffring man kan göra för andra människor. Vila i frid.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
Den 7:e Februari år 2010 stupade två svenska soldater i Afghanistan. Jag var där då. Så här på årsdagen är det många tankar och funderingar som kommer tillbaka. Jag har hört kommentarer som: "Det får man räkna med" och "De valde själva att åka". Kanske är det så att båda dessa kommentarer är sanna. Spelar det någon roll? Gör det det hela mindre tragiskt och tråkigt?
"Det får man räkna med"? Ja, kanske är det så. Varje krig har sina offer. Varje insats sina offer. Jag tror dock inte att man någonsin kan förbereda sig på eller "räkna med" att ens anhörig ska råka illa ut. Smärtan som de anhöriga känner blir inte mindre. Jag vill inte ens föreställa mig att vara med om nåt liknande.
"De valde själva att åka"? Absolut. Jag vet att de valde det själva. Det är just DET som är grejen. Som alltför många missar. Det finns människor som åker iväg för att göra en insats och hjälpa människor de aldrig träffat. I ett land långt borta. Ett land där ondskan verkligen finns och där inte alla vill att det ska förekomma fred och frihet. Ett land där drogerna forsar ut över gränserna och leder till att massor av människor dras in i missbruk. Ett land där offentliga steningar av kvinnor och barn existerat. De VALDE själva att åka. Det är DET som gör de till hjältar.
Vill till sist uppmana alla att skänka en tanke till de svenska män och kvinnor som tjänstgör eller har tjänstgjort i internationella insatser. De är värda ALL respekt och beröm. Ge dem en klapp på axeln och visa ert stöd.
Till Kapten Johan Palmlöv och Löjtnant Gunnar Andersson: Ni gjorde den yttersta uppoffring man kan göra för andra människor. Vila i frid.
"The only way for evil to triumph is if good men do nothing"
På återseende.
