Onsdag 31/3 -10 (Öde eller tur?)
För ett tag sedan sprang jag på min favoritkusin R på stan. Han påminde mig om att det nu var VÄLDIGT längesedan jag bloggade här. Han har ju som så ofta annars helt rätt. Ska verkligen försöka skärpa mig. Har ju märkt att det faktiskt finns ett intresse och att bloggen besöks flitigt även mellan mina inlägg. Detta är ju såklart extremt trevligt. Jag lovar att jag ska försöka skärpa mig och skriva oftare. Tipsa era vänner, vetja.
Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över tur. Eller kanske ödet. Det är det jag tänkte avhandla idag. FINNS det något som heter tur? Eller är allt förutbestämt? Är allt ödet och i så fall: Kan vi påverka det på nåt vis?
Kanske är det inte så konstigt att man funderar på såna här saker när man har det yrke jag har, men ändå. Hur kommer det sig att vissa människor drabbas av massa elände hela tiden? Hur kommer det sig att vissa drabbas av flera cancerdiagnoser efter varandra i unga år, överlever tuffa behandlingar m.m bara för att när de e friska av en slump upptäcka att den där förkylningshostan man dragits med en tid i själva verket är cancern som kommit tillbaka? Ofta drabbas samma personer av en massa elände. Vissa människor förlorar först sitt jobb, blir sjuka, eller tvingas sälja sina hus för att de inte har råd. Kort sagt: Det finns människor som ALLTID får kämpa i uppförsbacke. Sedan finns ju motsatsen. Det finns människor som skrapar sina jävla trisslotter i morgontv för 3:e gången. Människor som vinner 200 miljoner kronor på lotto. Det finns människor som råkar cykla omkull mot en trottarkant och slår ihjäl sig. Det finns människor som voltar av vägen i 150 km/h utan en skråma på kroppen. Är det så att vissa helt enkelt föds med tur och andra med otur och får dras med det hela livet? Eller är det så att det är ödet? Att allt är förutbestämt?
Vad tror ni, kära läsare? Själv e jag inte säker.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Den senaste tiden har jag haft anledning att fundera över tur. Eller kanske ödet. Det är det jag tänkte avhandla idag. FINNS det något som heter tur? Eller är allt förutbestämt? Är allt ödet och i så fall: Kan vi påverka det på nåt vis?
Kanske är det inte så konstigt att man funderar på såna här saker när man har det yrke jag har, men ändå. Hur kommer det sig att vissa människor drabbas av massa elände hela tiden? Hur kommer det sig att vissa drabbas av flera cancerdiagnoser efter varandra i unga år, överlever tuffa behandlingar m.m bara för att när de e friska av en slump upptäcka att den där förkylningshostan man dragits med en tid i själva verket är cancern som kommit tillbaka? Ofta drabbas samma personer av en massa elände. Vissa människor förlorar först sitt jobb, blir sjuka, eller tvingas sälja sina hus för att de inte har råd. Kort sagt: Det finns människor som ALLTID får kämpa i uppförsbacke. Sedan finns ju motsatsen. Det finns människor som skrapar sina jävla trisslotter i morgontv för 3:e gången. Människor som vinner 200 miljoner kronor på lotto. Det finns människor som råkar cykla omkull mot en trottarkant och slår ihjäl sig. Det finns människor som voltar av vägen i 150 km/h utan en skråma på kroppen. Är det så att vissa helt enkelt föds med tur och andra med otur och får dras med det hela livet? Eller är det så att det är ödet? Att allt är förutbestämt?
Vad tror ni, kära läsare? Själv e jag inte säker.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Måndag 8/3 -10 (Civilkurage)
För en tid sedan var jag med om nåt ganska tråkigt. Jag sov över hos min kära H i Halmstad. Kl 03:30 vaknade jag/vi av att det var ett jävla liv i trapphuset och lägenheten bredvid. Sömndrucken och klädd som gud skapade mig lommade jag fram till titthålet i ytterdörren för att se vad det var som pågick. Egentligen ville jag nog mest försäkra mig om att det var några fulla grannar som var på väg hem. Jag tänkte att det nog lugnar sig snart och att jag då kunde skita i alltihop och gå och lägga mig igen. När jag står där och tittar så hör jag plötsligt hur det dunkar i väggen från lägenheten bredvid. Jag hör också hur en tjej skriker på hjälp. Då vaknade jag till lite mer. Sprang in i lägenheten för att klä på mig lite kläder. När jag sedan sliter upp ytterdörren så ser jag hur H:s granne försvinner ut genom porten. Innifrån HANS lägenhet hörs snyftningar och gråt. När vi öppnar dörren sitter det en tjej på hallgolvet som säger att hon har blivit slagen.
Det är inget kul att se sånt. Jag undersökte henne lite snabbt och kunde konstatera att hon hade en bula i huvudet (han hade dunkat hennes huvud i dörrposten) och att hon var röd på ena armen. Inga allvarliga skador alltså. Hur som helst. För att göra en lång historia kort. Hon vägrade låta mig ringa till polisen så det slutade med att jag gick ut och hämtade hennes kläder. Dem hade hennes pojkvän (för det var det han var) slängt ut i snön. Sedan körde jag henne hem till hennes lägenhet.
Resterande del av den helgen ägnade jag åt att fundera på varför jag varit en sån idiot. Varför ringde jag inte polisen för? Jag gick därför till polisen på måndagen och berättade alltihop. Känns i alla fall LITE bättre. Synd bara att hon inte ville anmäla honom själv.
Vad kan man dra för slutsatser av denna lilla händelse då? Tja, till att börja med kan jag väl säga att jag nog aldrig har varit så sugen på att ta lagen i egna händer och helt enkelt spöa upp det fega aset som slår sin tjej. Jag är nog ändå ganska glad att han hade stuckit när jag kom ut. Jag är nämligen inte säker på att jag hade kunnat sluta slå honom i tid för att inte skada honom permanent. Kanske hade han då anmält MIG. Kanske hade JAG då hamnat i klistret. Det som är lustigt (eller tragiskt) med det här är att i princip alla andra i trapphuset hade hört det här. Hur många ingrep? INGEN! Jag har full förståelse för att man inte egenhändigt ingriper och börjar slåss, men alla äger en telefon. Alla kan numret till SOS. Varför var det ingen som ringde?
Jag tror helt enkelt att det landar i samma anledning som nästan allt annat. Människor idag vill inte bli inblandade. De vill inte smutsa ner sig. De vill kunna läsa om hemskheter i tidningen dagen efter och beklaga sig över vart samhället är på väg. Det är så mycket lättare att vända blicken åt ett annat håll. Att t.ex köra förbi en olycka och ringa SOS när man redan passerat den istället för att stanna och se om man faktiskt kan hjälpa. Problemet är bara att så länge man har den attityden så är samhället på väg rakt åt helvete. Det är alltid lätt att stå vid sidan om och klaga. Oavsett vad det gäller. De flesta människor väntar på att nån ANNAN ska ingripa. Denna någon kanske kan vara du.
Jag har en önskan till alla er som läser det här: Skaffa lite ryggrad. Skaffa lite civilkurage. Acceptera inte orättvisor. Ingrip. Om inte för din skull så för dina medmänniskors. Det minsta man kan göra är att lyfta luren och ringa efter hjälp. Hur skulle DU vilja att omvärlden reagerade om DU råkade illa ut? Eller om dina barn eller nån annan du älskar behöver hjälp och du inte är där? Om vi hjälps åt med de här sakerna så tror jag att vi kan leva i en bättre värld.
Kom ihåg: "The only way for evil to triumph is if good men do nothing". Jag tror på det till 100%.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Det är inget kul att se sånt. Jag undersökte henne lite snabbt och kunde konstatera att hon hade en bula i huvudet (han hade dunkat hennes huvud i dörrposten) och att hon var röd på ena armen. Inga allvarliga skador alltså. Hur som helst. För att göra en lång historia kort. Hon vägrade låta mig ringa till polisen så det slutade med att jag gick ut och hämtade hennes kläder. Dem hade hennes pojkvän (för det var det han var) slängt ut i snön. Sedan körde jag henne hem till hennes lägenhet.
Resterande del av den helgen ägnade jag åt att fundera på varför jag varit en sån idiot. Varför ringde jag inte polisen för? Jag gick därför till polisen på måndagen och berättade alltihop. Känns i alla fall LITE bättre. Synd bara att hon inte ville anmäla honom själv.
Vad kan man dra för slutsatser av denna lilla händelse då? Tja, till att börja med kan jag väl säga att jag nog aldrig har varit så sugen på att ta lagen i egna händer och helt enkelt spöa upp det fega aset som slår sin tjej. Jag är nog ändå ganska glad att han hade stuckit när jag kom ut. Jag är nämligen inte säker på att jag hade kunnat sluta slå honom i tid för att inte skada honom permanent. Kanske hade han då anmält MIG. Kanske hade JAG då hamnat i klistret. Det som är lustigt (eller tragiskt) med det här är att i princip alla andra i trapphuset hade hört det här. Hur många ingrep? INGEN! Jag har full förståelse för att man inte egenhändigt ingriper och börjar slåss, men alla äger en telefon. Alla kan numret till SOS. Varför var det ingen som ringde?
Jag tror helt enkelt att det landar i samma anledning som nästan allt annat. Människor idag vill inte bli inblandade. De vill inte smutsa ner sig. De vill kunna läsa om hemskheter i tidningen dagen efter och beklaga sig över vart samhället är på väg. Det är så mycket lättare att vända blicken åt ett annat håll. Att t.ex köra förbi en olycka och ringa SOS när man redan passerat den istället för att stanna och se om man faktiskt kan hjälpa. Problemet är bara att så länge man har den attityden så är samhället på väg rakt åt helvete. Det är alltid lätt att stå vid sidan om och klaga. Oavsett vad det gäller. De flesta människor väntar på att nån ANNAN ska ingripa. Denna någon kanske kan vara du.
Jag har en önskan till alla er som läser det här: Skaffa lite ryggrad. Skaffa lite civilkurage. Acceptera inte orättvisor. Ingrip. Om inte för din skull så för dina medmänniskors. Det minsta man kan göra är att lyfta luren och ringa efter hjälp. Hur skulle DU vilja att omvärlden reagerade om DU råkade illa ut? Eller om dina barn eller nån annan du älskar behöver hjälp och du inte är där? Om vi hjälps åt med de här sakerna så tror jag att vi kan leva i en bättre värld.
Kom ihåg: "The only way for evil to triumph is if good men do nothing". Jag tror på det till 100%.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Tisdag 2/3 -10 (Om uppsägning och annat)
Jag vet att det var länge sedan jag skrev, kära läsare. Därför får ni kanske bereda på en lite längre lässtund än vanligt. Hoppas att det är ok?
Jag tror inte att det har undgått någon att jag nu är hemma från Afghanistan. Permanent. Jag ska med andra ord inte åka tillbaka. Jag har nämligen sagt upp mig. Sedan jag kom hem så har jag fått två frågor. Den ena omöjlig att besvara. Den andra ganska enkel.
Den första frågan brukar lyda: Hur var det där nere? Hur ska man svara på det? Vad förväntar sig folk för svar på den frågan? JAG hade det bra där nere med underbara kollegor och ett trevligt hem. Är det vad man vill veta så är svaret enkelt. Hur man upplevde landet och det man trots allt hann vara med om där nere? Tja, det, kära läsare, måste man uppleva. Det är omöjligt för mig att beskriva och förklara. De av er som har varit där nere förstår nog vad jag menar. Hur ska man tex kunna förklara känslan av att vara med och plocka upp en vägbomb som någon har lagt ut för att spränga dig eller dina kamrater? Känslan av att vara tvungen att titta var man sätter fötterna när man kliver ut ur vagnen? Känslan av att ta hand om kropparna efter två stupade kamrater och en tolk? Det är omöjligt. Kom gärna till mig och fråga det ni vill veta. Jag svarar mer än gärna och delar mer än gärna med mig av de erfarenheter jag hunnit skaffa mig från Afghanistan. Förvänta er inget KORT svar bara. Det är nämligen omöjligt.
Den andra frågan då, tänker ni nu. Den brukar lyda så här: Varför slutade du? Var det p.g.a det som hände där nere den 7/2? Denna frågan är lättare att svara på. Jag slutade p.g.a min son. Så enkelt är det. Han reagerade på ett sätt som jag aldrig hade trott på att pappa var borta. Det fick i sin tur MIG att må skit där nere. Det gjorde att saknaden efter honom blev så stor att jag inte kunde koncentrera mig på något annat (något som jag beklagar att mina kollegor i vagnen fick lida för). Jag är av uppfattningen att om man inte kan koncentrera sig på sin uppgift nere i Aghanistan så blir man en belastning för gruppen. En farlig belastning. Det var därför jag slutade. Min avskedsansökan lämnades in ungefär en vecka innan händelserna den 7/2. Det finns säkert dom som tycker att jag borde hanterat saker och ting på ett annat vis. Att jag borde förutsett sonens reaktion t.ex. Tja, det kan man ju tycka. Vi lever trots allt i ett fritt land. Vad ska jag svara på det? Kan väl säga så här: Det är alltid väldigt enkelt att sitta på läktaren och dömma. Tycker man ska vara försiktig med att uttala sig innan man har varit i samma situation själv. Nog om detta. Vill avsluta med att säga att jag följer mina kollegors öden och äventyr där nere med stort intresse. De av er som läser detta: Jag saknar er som fan! Hoppas att få träffa er snart igen!
Betyder detta att bloggen kommer att dö nu? Givetvis INTE! De som vill och vågar kan fortfarande följa mina öden och äventyr genom livet på den här bloggen. Hoppas att ni följer med på resan. De av er som läser denna bloggen och har egna anhöriga i utlandsstyrkan (för jag vet att ni finns) kan givetvis fortfarande kontakta mig om ni har frågor eller funderingar. Ställer gärna upp.
Har jag tröttat ut er färdigt nu? Det har redan hänt en del sedan jag kom hem. Har t.ex blivit vittne till kvinnomisshandel. Fast mer om det en annan gång...
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Jag tror inte att det har undgått någon att jag nu är hemma från Afghanistan. Permanent. Jag ska med andra ord inte åka tillbaka. Jag har nämligen sagt upp mig. Sedan jag kom hem så har jag fått två frågor. Den ena omöjlig att besvara. Den andra ganska enkel.
Den första frågan brukar lyda: Hur var det där nere? Hur ska man svara på det? Vad förväntar sig folk för svar på den frågan? JAG hade det bra där nere med underbara kollegor och ett trevligt hem. Är det vad man vill veta så är svaret enkelt. Hur man upplevde landet och det man trots allt hann vara med om där nere? Tja, det, kära läsare, måste man uppleva. Det är omöjligt för mig att beskriva och förklara. De av er som har varit där nere förstår nog vad jag menar. Hur ska man tex kunna förklara känslan av att vara med och plocka upp en vägbomb som någon har lagt ut för att spränga dig eller dina kamrater? Känslan av att vara tvungen att titta var man sätter fötterna när man kliver ut ur vagnen? Känslan av att ta hand om kropparna efter två stupade kamrater och en tolk? Det är omöjligt. Kom gärna till mig och fråga det ni vill veta. Jag svarar mer än gärna och delar mer än gärna med mig av de erfarenheter jag hunnit skaffa mig från Afghanistan. Förvänta er inget KORT svar bara. Det är nämligen omöjligt.
Den andra frågan då, tänker ni nu. Den brukar lyda så här: Varför slutade du? Var det p.g.a det som hände där nere den 7/2? Denna frågan är lättare att svara på. Jag slutade p.g.a min son. Så enkelt är det. Han reagerade på ett sätt som jag aldrig hade trott på att pappa var borta. Det fick i sin tur MIG att må skit där nere. Det gjorde att saknaden efter honom blev så stor att jag inte kunde koncentrera mig på något annat (något som jag beklagar att mina kollegor i vagnen fick lida för). Jag är av uppfattningen att om man inte kan koncentrera sig på sin uppgift nere i Aghanistan så blir man en belastning för gruppen. En farlig belastning. Det var därför jag slutade. Min avskedsansökan lämnades in ungefär en vecka innan händelserna den 7/2. Det finns säkert dom som tycker att jag borde hanterat saker och ting på ett annat vis. Att jag borde förutsett sonens reaktion t.ex. Tja, det kan man ju tycka. Vi lever trots allt i ett fritt land. Vad ska jag svara på det? Kan väl säga så här: Det är alltid väldigt enkelt att sitta på läktaren och dömma. Tycker man ska vara försiktig med att uttala sig innan man har varit i samma situation själv. Nog om detta. Vill avsluta med att säga att jag följer mina kollegors öden och äventyr där nere med stort intresse. De av er som läser detta: Jag saknar er som fan! Hoppas att få träffa er snart igen!
Betyder detta att bloggen kommer att dö nu? Givetvis INTE! De som vill och vågar kan fortfarande följa mina öden och äventyr genom livet på den här bloggen. Hoppas att ni följer med på resan. De av er som läser denna bloggen och har egna anhöriga i utlandsstyrkan (för jag vet att ni finns) kan givetvis fortfarande kontakta mig om ni har frågor eller funderingar. Ställer gärna upp.
Har jag tröttat ut er färdigt nu? Det har redan hänt en del sedan jag kom hem. Har t.ex blivit vittne till kvinnomisshandel. Fast mer om det en annan gång...
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
