Snakeman

För en tid sedan var jag med om nåt ganska tråkigt. Jag sov över hos min kära H i Halmstad. Kl 03:30 vaknade jag/vi av att det var ett jävla liv i trapphuset och lägenheten bredvid. Sömndrucken och klädd som gud skapade mig lommade jag fram till titthålet i ytterdörren för att se vad det var som pågick. Egentligen ville jag nog mest försäkra mig om att det var några fulla grannar som var på väg hem. Jag tänkte att det nog lugnar sig snart och att jag då kunde skita i alltihop och gå och lägga mig igen. När jag står där och tittar så hör jag plötsligt hur det dunkar i väggen från lägenheten bredvid. Jag hör också hur en tjej skriker på hjälp. Då vaknade jag till lite mer. Sprang in i lägenheten för att klä på mig lite kläder. När jag sedan sliter upp ytterdörren så ser jag hur H:s granne försvinner ut genom porten. Innifrån HANS lägenhet hörs snyftningar och gråt. När vi öppnar dörren sitter det en tjej på hallgolvet som säger att hon har blivit slagen.
Det är inget kul att se sånt. Jag undersökte henne lite snabbt och kunde konstatera att hon hade en bula i huvudet (han hade dunkat hennes huvud i dörrposten) och att hon var röd på ena armen. Inga allvarliga skador alltså. Hur som helst. För att göra en lång historia kort. Hon vägrade låta mig ringa till polisen så det slutade med att jag gick ut och hämtade hennes kläder. Dem hade hennes pojkvän (för det var det han var) slängt ut i snön. Sedan körde jag henne hem till hennes lägenhet. 
Resterande del av den helgen ägnade jag åt att fundera på varför jag varit en sån idiot. Varför ringde jag inte polisen för? Jag gick därför till polisen på måndagen och berättade alltihop. Känns i alla fall LITE bättre. Synd bara att hon inte ville anmäla honom själv.

Vad kan man dra för slutsatser av denna lilla händelse då? Tja, till att börja med kan jag väl säga att jag nog aldrig har varit så sugen på att ta lagen i egna händer och helt enkelt spöa upp det fega aset som slår sin tjej. Jag är nog ändå ganska glad att han hade stuckit när jag kom ut. Jag är nämligen inte säker på att jag hade kunnat sluta slå honom i tid för att inte skada honom permanent. Kanske hade han då anmält MIG. Kanske hade JAG då hamnat i klistret. Det som är lustigt (eller tragiskt) med det här är att i princip alla andra i trapphuset hade hört det här. Hur många ingrep? INGEN! Jag har full förståelse för att man inte egenhändigt ingriper och börjar slåss, men alla äger en telefon. Alla kan numret till SOS. Varför var det ingen som ringde? 

Jag tror helt enkelt att det landar i samma anledning som nästan allt annat. Människor idag vill inte bli inblandade. De vill inte smutsa ner sig. De vill kunna läsa om hemskheter i tidningen dagen efter och beklaga sig över vart samhället är på väg. Det är så mycket lättare att vända blicken åt ett annat håll. Att t.ex köra förbi en olycka och ringa SOS när man redan passerat den istället för att stanna och se om man faktiskt kan hjälpa. Problemet är bara att så länge man har den attityden så är samhället på väg rakt åt helvete. Det är alltid lätt att stå vid sidan om och klaga. Oavsett vad det gäller. De flesta människor väntar på att nån ANNAN ska ingripa. Denna någon kanske kan vara du. 

Jag har en önskan till alla er som läser det här: Skaffa lite ryggrad. Skaffa lite civilkurage. Acceptera inte orättvisor. Ingrip. Om inte för din skull så för dina medmänniskors. Det minsta man kan göra är att lyfta luren och ringa efter hjälp. Hur skulle DU vilja att omvärlden reagerade om DU råkade illa ut? Eller om dina barn eller nån annan du älskar behöver hjälp och du inte är där? Om vi hjälps åt med de här sakerna så tror jag att vi kan leva i en bättre värld.

Kom ihåg: "The only way for evil to triumph is if good men do nothing". Jag tror på det till 100%.

På återseende.

Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.