Torsdag 27/5 -10 (Fuktskador och ELÄNDE)
För två dagar sedan upptäckte vi att mattan i köket hade börjat bubbla sig. Gjorde en akut felanmälan till HFAB och de skickade en nisse dagen efter som gjorde lite mätningar och sedan konstaterade att han nog fick ringa in lite annat folk. När experten kom och gjorde SINA mätningar utbrister han: "Fan, vad blött här är". Effter en del provborrningar ner i betongplattan visar det sig att mitt kök o halva hallen i princip flyter.
Nu har jag två maskiner som dånar, ett antal slangar, inga skåpsluckor och enbart smutsigt betonggolv i köket. Maskinerna som dånar ska stå där i 4 VECKOR! MINST! Tack för den.
HFAB sa att de ska kolla i en tabell hur mycket hyressänkning man får när köket är begränsat. Jo, tjena. Som om det bara skulle gälla köket. Hallen är full av hål och en stor jävla slang och sladdar och skit. Apparaten som dånar mest står utanför mitt sovrumsfönster. Bara köket? Jo, tjena. Lilla HFAB ska akta sig för att väcka min vrede.
Antar att det får vara färdiggnällt ett tag nu?
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
På återseende.
Tisdag 11/5 -10 (Hjärta och smärta eller bara slöhet?)
Den senaste tidens idrott i Halmstad med omnejd har fått mig att börja fundera på det här med att lägga ner själ och hjärta i det man gör och vad man kan få ut av det. Exemplet jag tänker på är handboll kontra fotboll i min fina hemstad. Vi börjar med fotbollen *morr*.
Publiken sviker Örjans Vall. Varför? Dålig fotboll säger vissa och de kanske har rätt, men om man går till NÅGON allsvensk arena för att få se BRA fotboll kommer man garanterat att bli besviken. Allsvenskan är en skitliga. Så är det bara. Jag tror att man går till Örjans Vall för att bli underhållen och förhoppningsvis stötta laget som bor i ens hjärta. Det är här problemen börjar. Man vill se sitt lag KÄMPA för klubben och den ära det ska medöfra att få trä på sig klubbens färger. Det görs idag alldeles för jävla sällan i HBK. De få gånger det händer så spelar de bra och är svårslagna, men det är mer vanligt att man får se spelare som helt enkelt inte VILL springa den där extra metern eller gå in i den där tveksamma närkampen. Spelarna är för bekväma och det känns ärligt talat som om DE skiter i om de vinner eller förlorar. Självklart sviker publiken.
Publiken strömmar till Halmstad Arena för att se Drott spela handboll. Varför? Tja, en viss dragningskraft ligger såklart i att se den nya arenan, men när man har sett den då? Varför återvända då? Jag tror personligen att man återvänder för att det känns som om spelarna i Drott är stolta över sina färger och att de ger ALLT för varandra och sitt lag. De gjorde en kanonprestation resultatmässigt i år, men jag tror inte att det enbart beror på det. Tittar man när de spelar så ser man att de kämpar med hela hjärtat i VARJE situation. Oavsett om de leder eller ligger under. Jag tror att det är sånt folk vill se och därför återvänder till matcherna. Varför kom över 1000 personer och hyllade Drott efter en FÖRLUST? Jo, för att de föll med flaggan i topp och krigade hela vägen.
Eftersom jag har tränat karate en massa år så har jag naturligtvis sett filmerna om "Karate Kid". Hans tränare, mr Myagi säger en massa kloka saker i de filmerna. Trams enligt många. Kanske är det så. Kanske inte. Något han har sagt är: "It´s ok to loose to opponent, but you must not loose to yourself." Kan vara tänkvärt.
Oavsett om det gäller idrott, yrkesliv eller nåt annat så är mitt råd detta: Kämpa med hela ditt hjärta för det DU tror på. Då kommer du att vinna även om du förlorar. Jag lovar.
Nog med flum.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
På återseende.
