GSU 8/6 -09
Nu är det dags för några rader igen. Har idag kommit tillbaka till dennna gudsförgätna plats som kallas för Livgardet. Jag har nu 12 dagar kvar och det trista i kråksången är att jag inte får komma hem nästa helg. Då ska vi ut o sova i tält i skogen. Kul? Nja, sådär.
Idag har vi provat ut skyddsmask och eftersom jag är så allmänbildad så har jag ju redan gjort det en gång. Inte mycket nytt under solen idag med andra ord. Är det (bl.a) som gör att saker och ting känns tungt just nu. Känns som om väldigt mycket av det vi pysslar med nu är för att vi "ska ha gjort det". Känns som om motivationen börjar svikta något. Ser mer fram emot att den "riktiga" utbildningen ska sätta igång i höst. Då blir det mer knutet till vad jag faktiskt ska göra nere i Afghanistan. Åtminstone hoppas jag det.
I helgen har jag varit hemma och försökt hinna med att umgås med både sonen och Hanna. Har sett på lite värdelös landskampsfotboll på tv och har även hunnit med att hälsa på hos min favoritkusin, Roger. Fick låna hans skrivare för att skriva ut en skattesedel för att försvaret ska fatta att man måste dra mer än 10% i skatt. Nu är du omnämd i min blogg, kusin. Hoppas du är nöjd med det för tillfället, din gök. Hehehe!
I veckan blir det stridsövningar, skjuta och en massa annat som nog ska vara matnyttigt innan veckan avslutas med en helg i fält. Alla ber vädergudarna om fint väder UTAN regn. Hjälp till med bönerna är ni snälla.
Vill på detta sätt skicka en hälsning till alla där hemma. Saknar er allihop.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Idag har vi provat ut skyddsmask och eftersom jag är så allmänbildad så har jag ju redan gjort det en gång. Inte mycket nytt under solen idag med andra ord. Är det (bl.a) som gör att saker och ting känns tungt just nu. Känns som om väldigt mycket av det vi pysslar med nu är för att vi "ska ha gjort det". Känns som om motivationen börjar svikta något. Ser mer fram emot att den "riktiga" utbildningen ska sätta igång i höst. Då blir det mer knutet till vad jag faktiskt ska göra nere i Afghanistan. Åtminstone hoppas jag det.
I helgen har jag varit hemma och försökt hinna med att umgås med både sonen och Hanna. Har sett på lite värdelös landskampsfotboll på tv och har även hunnit med att hälsa på hos min favoritkusin, Roger. Fick låna hans skrivare för att skriva ut en skattesedel för att försvaret ska fatta att man måste dra mer än 10% i skatt. Nu är du omnämd i min blogg, kusin. Hoppas du är nöjd med det för tillfället, din gök. Hehehe!
I veckan blir det stridsövningar, skjuta och en massa annat som nog ska vara matnyttigt innan veckan avslutas med en helg i fält. Alla ber vädergudarna om fint väder UTAN regn. Hjälp till med bönerna är ni snälla.
Vill på detta sätt skicka en hälsning till alla där hemma. Saknar er allihop.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
GSU 2/6 -09
Hallå, alla glada läsare!
Jag antar att många har saknat min fantastiska blogg. Nu är det dock äntligen dags igen. Varför har jag då inte skrivit nåt tidigare? Tja, hade dygnet haft fler timmar och jag mer energi så hade det kanske blivit så. Nu har jag genomfört lite mer än en fjärdedel av min GSU här uppe i Stockholm. Har lärt mig ett och annat kan jag säga.
Första dagen här uppe ägnades åt att utrusta sig så att man ser ut som en riktig soldat plus ungefär 1 miljon andra saker som vägde sammanlagt 3 ton. När det var gjort så skulle allt inventeras och packas iordning enl försvarsmaktens instruktioner. Sedan var den dagen fan slut. Det tog en jävla tid. Dagen efter fick vi ut vårt vapen. AK5C för att vara exakt. Alltsedan den dagen har det drillats i att ladda och att göra patron ur m.m. Nu i veckan har vi dessutom börjat skjuta lite också. Något som är både roligt och jobbigt och frustrerande. Det är nämligen inte alltid så att skotten hamnar där man vill har jag märkt. Svårare än man kan tro det där.
Man kan väl sammanfattta det så här: Jag saknar hemmet ibland. Det känns onekligen lite konstigt att dela hela sitt liv med de nio personer man delar rum med. Konstigt nog vande man sig vid det också ganska snabbt. Är nästan läskigt hur man drillas in i att bädda sin säng rätt, packa sitt skåp rätt och säga rätt saker vid rätt tillfälle. Kändes konstigt i början, men nu känns det tråkigt nog hur naturligt som helst.
Hemlängtan finns ändå där o gnager i bakhuvudet nästan hela tiden. Särskilt idag. I ihållande, jävla regn har vi legat på skjutbanan HELA dagen för att avsluta med en marsch på drygt en och en halv timme hemmåt med full packning. Militärer är konstiga. Varför gå när det finns bussar? Har ju funkat både dit och hem tidigare. Skumt.
Nu pallar jag inte skriva mer. Är också en sak jag märkt nämligen. Man är ständigt trött här. Konstigt.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Jag antar att många har saknat min fantastiska blogg. Nu är det dock äntligen dags igen. Varför har jag då inte skrivit nåt tidigare? Tja, hade dygnet haft fler timmar och jag mer energi så hade det kanske blivit så. Nu har jag genomfört lite mer än en fjärdedel av min GSU här uppe i Stockholm. Har lärt mig ett och annat kan jag säga.
Första dagen här uppe ägnades åt att utrusta sig så att man ser ut som en riktig soldat plus ungefär 1 miljon andra saker som vägde sammanlagt 3 ton. När det var gjort så skulle allt inventeras och packas iordning enl försvarsmaktens instruktioner. Sedan var den dagen fan slut. Det tog en jävla tid. Dagen efter fick vi ut vårt vapen. AK5C för att vara exakt. Alltsedan den dagen har det drillats i att ladda och att göra patron ur m.m. Nu i veckan har vi dessutom börjat skjuta lite också. Något som är både roligt och jobbigt och frustrerande. Det är nämligen inte alltid så att skotten hamnar där man vill har jag märkt. Svårare än man kan tro det där.
Man kan väl sammanfattta det så här: Jag saknar hemmet ibland. Det känns onekligen lite konstigt att dela hela sitt liv med de nio personer man delar rum med. Konstigt nog vande man sig vid det också ganska snabbt. Är nästan läskigt hur man drillas in i att bädda sin säng rätt, packa sitt skåp rätt och säga rätt saker vid rätt tillfälle. Kändes konstigt i början, men nu känns det tråkigt nog hur naturligt som helst.
Hemlängtan finns ändå där o gnager i bakhuvudet nästan hela tiden. Särskilt idag. I ihållande, jävla regn har vi legat på skjutbanan HELA dagen för att avsluta med en marsch på drygt en och en halv timme hemmåt med full packning. Militärer är konstiga. Varför gå när det finns bussar? Har ju funkat både dit och hem tidigare. Skumt.
Nu pallar jag inte skriva mer. Är också en sak jag märkt nämligen. Man är ständigt trött här. Konstigt.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
