Måndag 13/4-09. Mönstring.
I den här kategorin ska jag skriva lite om hur det går med min ansökan till utlandstjänst. Vi börjar med en liten tillbakablick:
Man kan söka utlandstjänst trots att man är en sån där tönt som inte har gjort lumpen. Kommer man med då får man genomgå något som kallas för "GSU US" (de älskar konstiga förkortningar i försvaret tydligen). Det står i alla fall för Grundläggande SoldatUtbildning för UtlandandStjänst.
I oktober 2008 skickade jag in en ansökan. Jag sökte som ambulanssjuksköterska i både Afghanistan och Kosovo. Detta följdes av en lååång väntan.
I januari ringde det upp en tjej från "Försvarsmedicinskt centrum" i Göteborg. Hon lämnade lite information om tjänsten jag sökt och frågade vilken av placeringarna jag sökt i första hand (Afghanistan är förstavalet). Sedan informerade hon lite om tjänsten där (efter detta verkar Kosovo ha försvunnit). Hon bad om att få ett lite utförligare CV samt referenser. Detta fck hon samma dag via mail. Samma dag så ringde hon också upp en av mina referenser (David, denna fantastiska, snälla man). Detta följdes av ytterligare en lååång väntan.
I mitten på Februari ringer telefonen igen. Även denna gång är det en kvinna. Fast nu är det befälet över sjukvården i kommande Afghanistanstyrka som ringer. Hon genomför då en telefonintervju under ca 45 min där allt från längd/vikt till alkoholvanor och en hel massa annat avhandlas. Hon informerar också om tjänsten (en gång till) och ger mig möjligheter att ställa frågor till henne. Jag mitt pucko frågar då hur gammal hon är. Vad är det för fel på mig? Man frågar inte en kvinna om hennes ålder. Vad fan ger det för intryck? Önskar att jag slutade upp med att stänga av hjärnan när nåt viktigt ska göras. Dessutom glömde jag nämna en massa andra saker om vilken fantastisk och kompetent människa jag är. Sedan fick jag vänta.
I mars trillade det in en kallelse till mönstring i Stockholm. Något som man måste utsättas för för att kunna gå GSU:n. Sedan dess har jag tränat ca 5 dagar/veckan för att härda mig en liten gnutta innan det bär av dit. Jag har väntat också förresten.
Det är alltså där vi befinner oss nu. Jag ska mönstra mellan den 14-15 april. Imorgon bitti avgår tåget från Falkenberg till den stora staden. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att allt känns lungt och stabilt, men det gör det dessvärre inte. Är lite nervös och spänd (kanske inte SÅ konstigt) och jag känner mig inte riktigt i toppform. En smygande förkylning stör mig lite. Jag vet ju dessutom inte alls vart gränserna går och vad kraven är. Kanske blir detta en det enda inlägget i den här kategorin? Kanske har jag inte en chans? Vem vet. Det jag vet är detta: Jag kommer att kämpa som ett djur för att lyckas.
Förhoppningsvis blir detta det första inlägget i en lång rad om mina öden och äventyr inom försvaret. Eller så blir det det näst sista. Jag kommer ju givetvis skriva om hur det gick på mönstringen också.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Man kan söka utlandstjänst trots att man är en sån där tönt som inte har gjort lumpen. Kommer man med då får man genomgå något som kallas för "GSU US" (de älskar konstiga förkortningar i försvaret tydligen). Det står i alla fall för Grundläggande SoldatUtbildning för UtlandandStjänst.
I oktober 2008 skickade jag in en ansökan. Jag sökte som ambulanssjuksköterska i både Afghanistan och Kosovo. Detta följdes av en lååång väntan.
I januari ringde det upp en tjej från "Försvarsmedicinskt centrum" i Göteborg. Hon lämnade lite information om tjänsten jag sökt och frågade vilken av placeringarna jag sökt i första hand (Afghanistan är förstavalet). Sedan informerade hon lite om tjänsten där (efter detta verkar Kosovo ha försvunnit). Hon bad om att få ett lite utförligare CV samt referenser. Detta fck hon samma dag via mail. Samma dag så ringde hon också upp en av mina referenser (David, denna fantastiska, snälla man). Detta följdes av ytterligare en lååång väntan.
I mitten på Februari ringer telefonen igen. Även denna gång är det en kvinna. Fast nu är det befälet över sjukvården i kommande Afghanistanstyrka som ringer. Hon genomför då en telefonintervju under ca 45 min där allt från längd/vikt till alkoholvanor och en hel massa annat avhandlas. Hon informerar också om tjänsten (en gång till) och ger mig möjligheter att ställa frågor till henne. Jag mitt pucko frågar då hur gammal hon är. Vad är det för fel på mig? Man frågar inte en kvinna om hennes ålder. Vad fan ger det för intryck? Önskar att jag slutade upp med att stänga av hjärnan när nåt viktigt ska göras. Dessutom glömde jag nämna en massa andra saker om vilken fantastisk och kompetent människa jag är. Sedan fick jag vänta.
I mars trillade det in en kallelse till mönstring i Stockholm. Något som man måste utsättas för för att kunna gå GSU:n. Sedan dess har jag tränat ca 5 dagar/veckan för att härda mig en liten gnutta innan det bär av dit. Jag har väntat också förresten.
Det är alltså där vi befinner oss nu. Jag ska mönstra mellan den 14-15 april. Imorgon bitti avgår tåget från Falkenberg till den stora staden. Jag önskar verkligen att jag kunde säga att allt känns lungt och stabilt, men det gör det dessvärre inte. Är lite nervös och spänd (kanske inte SÅ konstigt) och jag känner mig inte riktigt i toppform. En smygande förkylning stör mig lite. Jag vet ju dessutom inte alls vart gränserna går och vad kraven är. Kanske blir detta en det enda inlägget i den här kategorin? Kanske har jag inte en chans? Vem vet. Det jag vet är detta: Jag kommer att kämpa som ett djur för att lyckas.
Förhoppningsvis blir detta det första inlägget i en lång rad om mina öden och äventyr inom försvaret. Eller så blir det det näst sista. Jag kommer ju givetvis skriva om hur det gick på mönstringen också.
På återseende (hoppas jag).
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Kommentarer
Postat av: Anette
Lycka till hoppas att du kommer klara det och att du får dra iväg på ett eventyr och göra stor nytta här i världen
Trackback
