Tisdag 2/3 -10 (Om uppsägning och annat)
Jag vet att det var länge sedan jag skrev, kära läsare. Därför får ni kanske bereda på en lite längre lässtund än vanligt. Hoppas att det är ok?
Jag tror inte att det har undgått någon att jag nu är hemma från Afghanistan. Permanent. Jag ska med andra ord inte åka tillbaka. Jag har nämligen sagt upp mig. Sedan jag kom hem så har jag fått två frågor. Den ena omöjlig att besvara. Den andra ganska enkel.
Den första frågan brukar lyda: Hur var det där nere? Hur ska man svara på det? Vad förväntar sig folk för svar på den frågan? JAG hade det bra där nere med underbara kollegor och ett trevligt hem. Är det vad man vill veta så är svaret enkelt. Hur man upplevde landet och det man trots allt hann vara med om där nere? Tja, det, kära läsare, måste man uppleva. Det är omöjligt för mig att beskriva och förklara. De av er som har varit där nere förstår nog vad jag menar. Hur ska man tex kunna förklara känslan av att vara med och plocka upp en vägbomb som någon har lagt ut för att spränga dig eller dina kamrater? Känslan av att vara tvungen att titta var man sätter fötterna när man kliver ut ur vagnen? Känslan av att ta hand om kropparna efter två stupade kamrater och en tolk? Det är omöjligt. Kom gärna till mig och fråga det ni vill veta. Jag svarar mer än gärna och delar mer än gärna med mig av de erfarenheter jag hunnit skaffa mig från Afghanistan. Förvänta er inget KORT svar bara. Det är nämligen omöjligt.
Den andra frågan då, tänker ni nu. Den brukar lyda så här: Varför slutade du? Var det p.g.a det som hände där nere den 7/2? Denna frågan är lättare att svara på. Jag slutade p.g.a min son. Så enkelt är det. Han reagerade på ett sätt som jag aldrig hade trott på att pappa var borta. Det fick i sin tur MIG att må skit där nere. Det gjorde att saknaden efter honom blev så stor att jag inte kunde koncentrera mig på något annat (något som jag beklagar att mina kollegor i vagnen fick lida för). Jag är av uppfattningen att om man inte kan koncentrera sig på sin uppgift nere i Aghanistan så blir man en belastning för gruppen. En farlig belastning. Det var därför jag slutade. Min avskedsansökan lämnades in ungefär en vecka innan händelserna den 7/2. Det finns säkert dom som tycker att jag borde hanterat saker och ting på ett annat vis. Att jag borde förutsett sonens reaktion t.ex. Tja, det kan man ju tycka. Vi lever trots allt i ett fritt land. Vad ska jag svara på det? Kan väl säga så här: Det är alltid väldigt enkelt att sitta på läktaren och dömma. Tycker man ska vara försiktig med att uttala sig innan man har varit i samma situation själv. Nog om detta. Vill avsluta med att säga att jag följer mina kollegors öden och äventyr där nere med stort intresse. De av er som läser detta: Jag saknar er som fan! Hoppas att få träffa er snart igen!
Betyder detta att bloggen kommer att dö nu? Givetvis INTE! De som vill och vågar kan fortfarande följa mina öden och äventyr genom livet på den här bloggen. Hoppas att ni följer med på resan. De av er som läser denna bloggen och har egna anhöriga i utlandsstyrkan (för jag vet att ni finns) kan givetvis fortfarande kontakta mig om ni har frågor eller funderingar. Ställer gärna upp.
Har jag tröttat ut er färdigt nu? Det har redan hänt en del sedan jag kom hem. Har t.ex blivit vittne till kvinnomisshandel. Fast mer om det en annan gång...
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Jag tror inte att det har undgått någon att jag nu är hemma från Afghanistan. Permanent. Jag ska med andra ord inte åka tillbaka. Jag har nämligen sagt upp mig. Sedan jag kom hem så har jag fått två frågor. Den ena omöjlig att besvara. Den andra ganska enkel.
Den första frågan brukar lyda: Hur var det där nere? Hur ska man svara på det? Vad förväntar sig folk för svar på den frågan? JAG hade det bra där nere med underbara kollegor och ett trevligt hem. Är det vad man vill veta så är svaret enkelt. Hur man upplevde landet och det man trots allt hann vara med om där nere? Tja, det, kära läsare, måste man uppleva. Det är omöjligt för mig att beskriva och förklara. De av er som har varit där nere förstår nog vad jag menar. Hur ska man tex kunna förklara känslan av att vara med och plocka upp en vägbomb som någon har lagt ut för att spränga dig eller dina kamrater? Känslan av att vara tvungen att titta var man sätter fötterna när man kliver ut ur vagnen? Känslan av att ta hand om kropparna efter två stupade kamrater och en tolk? Det är omöjligt. Kom gärna till mig och fråga det ni vill veta. Jag svarar mer än gärna och delar mer än gärna med mig av de erfarenheter jag hunnit skaffa mig från Afghanistan. Förvänta er inget KORT svar bara. Det är nämligen omöjligt.
Den andra frågan då, tänker ni nu. Den brukar lyda så här: Varför slutade du? Var det p.g.a det som hände där nere den 7/2? Denna frågan är lättare att svara på. Jag slutade p.g.a min son. Så enkelt är det. Han reagerade på ett sätt som jag aldrig hade trott på att pappa var borta. Det fick i sin tur MIG att må skit där nere. Det gjorde att saknaden efter honom blev så stor att jag inte kunde koncentrera mig på något annat (något som jag beklagar att mina kollegor i vagnen fick lida för). Jag är av uppfattningen att om man inte kan koncentrera sig på sin uppgift nere i Aghanistan så blir man en belastning för gruppen. En farlig belastning. Det var därför jag slutade. Min avskedsansökan lämnades in ungefär en vecka innan händelserna den 7/2. Det finns säkert dom som tycker att jag borde hanterat saker och ting på ett annat vis. Att jag borde förutsett sonens reaktion t.ex. Tja, det kan man ju tycka. Vi lever trots allt i ett fritt land. Vad ska jag svara på det? Kan väl säga så här: Det är alltid väldigt enkelt att sitta på läktaren och dömma. Tycker man ska vara försiktig med att uttala sig innan man har varit i samma situation själv. Nog om detta. Vill avsluta med att säga att jag följer mina kollegors öden och äventyr där nere med stort intresse. De av er som läser detta: Jag saknar er som fan! Hoppas att få träffa er snart igen!
Betyder detta att bloggen kommer att dö nu? Givetvis INTE! De som vill och vågar kan fortfarande följa mina öden och äventyr genom livet på den här bloggen. Hoppas att ni följer med på resan. De av er som läser denna bloggen och har egna anhöriga i utlandsstyrkan (för jag vet att ni finns) kan givetvis fortfarande kontakta mig om ni har frågor eller funderingar. Ställer gärna upp.
Har jag tröttat ut er färdigt nu? Det har redan hänt en del sedan jag kom hem. Har t.ex blivit vittne till kvinnomisshandel. Fast mer om det en annan gång...
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och vart du än finns.
Kommentarer
Postat av: Jennie
Härligt att du står för det du gör och skiter i vad andra tycker. Det är ditt liv och du ska leva det till fullo! Vi lär oss av oss själva men självklart är råd från andra mer än välkommet :)
Trackback
