Tisdag 21/4-09
Dags för några raders terapi igen. Den här gången är det nog precis vad det är nämligen.
Vad har då hänt sedan sist. Tja, jag har tillbringat helgen med min son och med Hanna. Det var trevligt. Vi var på badhuset som vanligt i Söndags och sonen upptäckte att det var kul att leka båt där. Inte så mycket folk heller. Har även kunnat glädjas åt HBK:s första seger. Den kom jävligt oväntat mot regerande mästarna på bortaplan. Nu hoppas jag att det är en positiv trend som håller i sig i ett par matcher i alla fall.
Igår jobbade jag dygn och det känns som om jag måste skriva några rader om det. För att dra den korta versionen så kan jag väl säga så här: Redan när passet startade kl 07 var det förstört. Stämningen på jobbet är under all jävla kritik och jag är SÅ trött på all skit där. Känns som om man får be om ursäkt för att man finns och sedan trippa på tå runt folk för att inte saker ska spåra ur. Tydligen gjorde jag väl inte det tillräckligt bra igår utan det spårade ur. Är fortfarande jävligt arg och besviken över det och det är nog dessvärre inget jag kommer att glömma i första taget. Är så jävla trött på det stället och på stämningen som råder där nu. Är inget kul att gå till jobbet längre och jag längtar bort därifrån för första gången någonsin. Dagen fortsatte sedan med att vi skulle försöka pussla ihop ett schema. Det gick väl ok ändå får man säga. Det som gör en nedslagen är att man i princip är livegen i Maj och Juli. Hopplöst mycket jobb då. Det känns trist att man inte är ledig mer innan man ska åka iväg till utlandstjänsten (något som jag fortfarande väntar på skriftligt besked om. Tänk om de såg fel när de sa att jag kommit med?). Nåja, det är väl bara att tugga i sig, antar jag. Har jag något val? Nej. Man måste jobba. Det enda man kan hoppas på är att stämningen på stationen bli bättre. Fast det tvivlar jag på. Det finns för många bittra människor där. Exakt vad bitterheten kommer ifrån vet jag inte. Uppenbarligen har jag fel yrkestitel. Kanske aldrig borde blivit sjuksköterska? Uppenberligen ses vi som genomgående onda människor och det är tydligen vårat (mitt) fel att lagen ser ut som den gör. Vet att jag låter gnällig, men är trött på det som sagt. Ber om ursäkt för det.
Idag ska jag försöka komma iväg o träna. Behöver nog göra av med lite aggressioner. Om inte annat kanske man behöver träna lite extra om man nu blir hotad med stryk på jobbet fler ggr?
Imorgon så ska jag ha utvecklingssamtal på sonens dagis. Ska bli spännande. Eller? Efter det så är jag ledig och det ska jag njuta av till fullo. Ska försöka hinna med en del praktiska bestyr också innan jag träffar Hanna på eftermiddagen.
Sedan är det Torsdag och då bär det av till min bror i Skåne. Närmare bestämt till Olympia där kräken i HIF tar emot hjältarna i HBK. En seger skulle sitta fint där. Får hoppas på det bästa.
I övrigt så har jag inte mycket att tillägga. Vill ha formellt besked från försvaret hem i brevlådan. Är det inte konstigt att man misstror saker trots att man har fått det bekräftat i telefonen? Tänk om det var nåt misstag bakom det beskedet? Tänk om man inte kommer iväg? Då knäcker jag mig.
Ber om ursäkt för den gnälliga tonen i detta lilla inlägg.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Vad har då hänt sedan sist. Tja, jag har tillbringat helgen med min son och med Hanna. Det var trevligt. Vi var på badhuset som vanligt i Söndags och sonen upptäckte att det var kul att leka båt där. Inte så mycket folk heller. Har även kunnat glädjas åt HBK:s första seger. Den kom jävligt oväntat mot regerande mästarna på bortaplan. Nu hoppas jag att det är en positiv trend som håller i sig i ett par matcher i alla fall.
Igår jobbade jag dygn och det känns som om jag måste skriva några rader om det. För att dra den korta versionen så kan jag väl säga så här: Redan när passet startade kl 07 var det förstört. Stämningen på jobbet är under all jävla kritik och jag är SÅ trött på all skit där. Känns som om man får be om ursäkt för att man finns och sedan trippa på tå runt folk för att inte saker ska spåra ur. Tydligen gjorde jag väl inte det tillräckligt bra igår utan det spårade ur. Är fortfarande jävligt arg och besviken över det och det är nog dessvärre inget jag kommer att glömma i första taget. Är så jävla trött på det stället och på stämningen som råder där nu. Är inget kul att gå till jobbet längre och jag längtar bort därifrån för första gången någonsin. Dagen fortsatte sedan med att vi skulle försöka pussla ihop ett schema. Det gick väl ok ändå får man säga. Det som gör en nedslagen är att man i princip är livegen i Maj och Juli. Hopplöst mycket jobb då. Det känns trist att man inte är ledig mer innan man ska åka iväg till utlandstjänsten (något som jag fortfarande väntar på skriftligt besked om. Tänk om de såg fel när de sa att jag kommit med?). Nåja, det är väl bara att tugga i sig, antar jag. Har jag något val? Nej. Man måste jobba. Det enda man kan hoppas på är att stämningen på stationen bli bättre. Fast det tvivlar jag på. Det finns för många bittra människor där. Exakt vad bitterheten kommer ifrån vet jag inte. Uppenbarligen har jag fel yrkestitel. Kanske aldrig borde blivit sjuksköterska? Uppenberligen ses vi som genomgående onda människor och det är tydligen vårat (mitt) fel att lagen ser ut som den gör. Vet att jag låter gnällig, men är trött på det som sagt. Ber om ursäkt för det.
Idag ska jag försöka komma iväg o träna. Behöver nog göra av med lite aggressioner. Om inte annat kanske man behöver träna lite extra om man nu blir hotad med stryk på jobbet fler ggr?
Imorgon så ska jag ha utvecklingssamtal på sonens dagis. Ska bli spännande. Eller? Efter det så är jag ledig och det ska jag njuta av till fullo. Ska försöka hinna med en del praktiska bestyr också innan jag träffar Hanna på eftermiddagen.
Sedan är det Torsdag och då bär det av till min bror i Skåne. Närmare bestämt till Olympia där kräken i HIF tar emot hjältarna i HBK. En seger skulle sitta fint där. Får hoppas på det bästa.
I övrigt så har jag inte mycket att tillägga. Vill ha formellt besked från försvaret hem i brevlådan. Är det inte konstigt att man misstror saker trots att man har fått det bekräftat i telefonen? Tänk om det var nåt misstag bakom det beskedet? Tänk om man inte kommer iväg? Då knäcker jag mig.
Ber om ursäkt för den gnälliga tonen i detta lilla inlägg.
På återseende.
Ta hand om dig vem du än är och var du än finns.
Kommentarer
Trackback
